En dag
slutar jag bry mig
En dag – har jag antagligen fått nog
En dag – i en fjärran framtid
dricker jag vatten och äter blod
En dag
slutar jag svamla
Allt fumlandes har lagt sig till ro
En dag
är jag kung över universum
En dag – lever sinnena i frid
En gång, nån annan dag, i en väldigt fjärran tid
En dag är jag tidlös
Vissa verkar allt stå still
En dag leker susandet i vinden
någonting som är villkorslöst
Jag vill, jag kan.
Jag skriver alltid att det alltid handlar om någonting. Jag antar att det är för att i stunden så känns det så. Som om just allting alltid är på ett visst sätt. Men jag vet att så inte fallet är, men som med allting annat är det så lätt att kasta ur sig saker.
Tänk om jag hade haft all den kunskap jag har idag, för flera år sedan. Ja, då hade jag antagligen inte varit den jag är idag, nu heller. Och tänk om man kunde ändra det förflutna. Ja, då hade vare sig nuet eller framtiden heller varit sig lik. Det är inget att sörja. Det är kunskap. Kunskap är alltid bra. Det är framförallt när någonting är trögt, svårt och långdraget som mödan blir sig mest värd jobbet också. För ingenting är gratis.
Visst blir man förbannad ibland, man behöver det. Man behöver vara ledsen. Det är skönt att gråta, men det är inte gråtandet i sig som är skönt, det handlar om mekanismen i kroppen som utsöndrar olika frustrationsdämpande ämnen. Så egentligen är det, det som är skönt, när frustrationen minskar. Om du vet detta, och är medveten om att du faktiskt själv bestämmer hur du mår, för det gör du, förstår du också att andas-tömma-släppa är vägen dit. Med detta är det inte sagt att du aldrig ska gråta. Tårar renar själen, så är det. Men det är onödigt att skrubba ett nyskurat golv.
Om du gör sådant som du mår bra av, tar till vara på dagen så som du vill ha den, om du leker med livet och tar till vara på den tid du har fått här – så är vägarna oändliga. Det finns inga gränser.
Och om du någon gång inte orkar mer av någon anledning. Så kom först ihåg att ”orka” det är ett påhittat jäkla pissord. Man orkar om man vill. Så det handlar egentligen om att vilja. Bara denna kunskap kan göra att man faktiskt kommer på att man orkar. Men om man fortfarande inte vill, nånting. För dem som känner att livet är skit och de inte har någonting att leva för… Gå ut och lägg dig för att studera gräset. Se det växa, se likheter och skillnader. Se hur maskar tar sig igenom det och hur myror bär på det. Följ efter myran…. Eller se på himlen. Lär dig allt om den. För att SE, det ”orkar” man väll ändå alltid. All kunskap Är Bra Kunskap! Vill man inte det heller kan man ju alltid lära sig knutar och knyta en snara att hänga sig i. Det finns så mycket mönster i naturen, som vi aldrig tänker på – och ifall du skulle kunna tänka dig att dö… se dig omkring först! Om man ändå har tänkt att ta sitt liv, bygg en luftballong och sväva ut i rymden och få en sista skymt ovan ifrån.
Jag vill Alltid lära mig mer saker! Alltid!
Detta kan ibland göra att jag känner att jag inte hinner med någonting, att jag har för lite tid.
Men det finns Ingen, som har så ont om tid – som den som inte gör någonting alls! LEV! Du vet aldrig om du vaknar imorgon. Så se till att när du väl går och lägger dig, känn dig tillfreds. För du är människa och det gör dig fan fantastisk. Så länge du VILL!
Fantasi är och har alltid varit verklighet. Det kan verka som det Mest är fantasi, men i själva verket så är allting redan gjort. Det finns ingenting människan kan komma på. Hon kan bara ändra och göra nya formler av det hela. För Moder Jord har redan tänkt ut det någonstans.
Allting handlar om spinn och rotation, därutöver så handlar det om vad som är mest….
Jag är mest här, beroende på vilken elektron du frågar. Skulle du träffa på en annan än den som säger att jag är här, skulle den kanske säga att jag är där. ”Men ingenting kan ju vara på två ställen samtidigt”. Förutom i kvantfysiken. Ju mer jag lär mig om den, ju tunnare blir gränserna. Eller snarare, ju mer förstår jag att det inte handlar om svart eller vitt, som sagt - utan vad det Mesta är eller blir.
One day a wanderer came into the village where the Buddha taught. His name was Vacchagotta. He asked the Enlightened One whether or not there was a soul (Atman). The following was their somewhat brief and one-sided conversation:
VACCHAGOTTA: Venerable Gotama, is there a Soul?
BUDDHA: (Silence.)
VACCHAGOTTA: Then Venerable One, is there no Soul?
BUDDHA: (Silence.)
VACCHAGOTTA: (Gets up and goes away.)
Later Ananda, a disciple of the Buddha, appeared and asked the Enlightened One to comment on his previous silence. The Buddha said,
Ananda, when asked by Vacchagotta the Wanderer, “Is there a Soul?”, if I had answered: “There is a soul”, then that would be siding with those recluses and brahmanas who hold to the eternalist theory. And when asked by the wanderer: “Is there no soul?” If I had answered: “There is no soul”, then that would be siding with those recluses and brahmanas who hold to the annihilationist theory.
Again, Ananda, when asked by Vacchagotta: “Is there a soul?”, if I had answered: “There is”, would that be in accordance with my knowledge that all dhammas [ways of inquiry, paths to enlightenment] are without soul? And when asked by the Wanderer, “Is there no soul?”, if I had answered, “There is no soul”, then that would have been a greater confusion to the already confused Vacchagotta [who earlier had inquired into what happens after death and was confused by the Buddha’s answer]. For he would have thought: “Formerly indeed I had a soul, but now I haven’t got one.”
We can compare this legend with one well known from quantum physics. One day a student wandered into the chambers of Robert Oppenheimer, the physicist who in the 1940s headed the scientific team that constructed the atomic bomb. As the story goes the student asked Oppenheimer about the existence and movement of the tiny subatomic electron within the confines of the atom, to which Oppenheimer answered,
If we ask, for instance, whether the position of the electron remains the same, we must say “no.” If we ask whether the electron’s position changes with time, we must say “no.” If we ask whether it is in motion, we must say “no.” If we ask whether it is standing still, we must say “no.”
Oppenheimer’s quote and the Buddha’s response to Ananda regarding the soul point to the same thing. For in both Buddhist logic and quantum physics, it is necessary not to hold any fixed opinion but to see things as they are without mental projections—especially when such answers require you to have such mental projections in order to answer them.
Källa: http://fredalanwolf.blogspot.com/2009/01/difficult-questions-in-troubling-times.html
Vardagen är verkligheten, men det är även de allra minsta partiklarna. Trots att jag inte kan se dem ur mitt naturliga spektrum, finns de alltid ur ett självfallet perspektiv.
Äntligen kom den stora vågen och som på något tsunamiliknande sätt, svepte med sig allting. Kvar finns bara lugnet och tystnaden, nu efteråt. Jag såg min glimt och det gav mig gnistan tillbaka. Det gav mig sinnet tillbaka. Ibland måste man skapa mera kaos, för att kunna städa bort oredan.
Å va fint det blev! PUSS!
Här står jag och ser ut över ett spektakel jag nästan tappat greppet om. Det skriker i hela kroppen och jag vill ha honom så – ändå känner jag att jag driver honom iväg. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Kalle i livet och jag inser att det inte är någonting jag vill veta mer, eller vara med om. Det gör ont i hela kroppen och den kärleken som finns är så OTROLIGT STARK! Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag vara så ostöttande?
Ifall imorgon aldrig kom – hur skulle det då sluta? Om jag inte fattat tyglarna som jag nu gör, skulle det eka i vinden för resten av mitt förbannade liv. Varför springer jag, så fort rädslan kryper på? Varför viskar jag, när jag helst av allt vill sjunga? Varför skriver jag i sand, när jag drömmer om att hugga i sten?
Hur kan man älska någon mer?
Kapitel 2.
Total förvirring. Det handlar inte längre om att strunta i något man vill ha, utan om att se till att göra något man vill. Eller är verkligen kalendern så full, att du inte kan lägga till nått nytt – utan att slopa någonting annat? Inte för mig iallafall. Tiden må vara oregelbunden, men den Är konstant. Tid har vi gott om. Det är det enda vi alltid har. Det, oss själva och Kärleken. Kärleken till livet, till dina nära och kära och till den där gnistan av det lilla extra. Det som får oss att ticka. Ett magnetiserat domino, där spelet startar vid en polvändning. Lyssna…….
Vad händer vid ekvatorn?
Det är en fucked up -värld, men det är en sinnesinställning också. Jag har blivit pånyttfödd. Därmed kan jag nu också se tillbaka på olika händelser med nya ögon. Med ett nytt medvetande. Jag vill aldrig ”bli vuxen”, fortfarande. Men jag vill bli gammal. Gammal, gammal, gammal….
Det gamla jaget hade varit rädd. Idag ser jag på det som någonting spännande. Vad det än är. Livet är en film – och varför ska jag agera statist, när jag är berättigad huvudrollen? Vem har sagt vad och vill jag höra eller lyssna? Vem har bestämt reglerna och vem är det som har kontroll, vem har det inte? Var stark, för helvete. Det finns ingen anledning att gnälla. Saker är och kommer alltid ha varit vad de är, allting startar alltid Nu.
Om idag skulle vara perfekt – skulle det inte finnas någon anledning för imorgon. Ingenting är bara svart eller vitt, beroende på vilken vinkel – finns det ett spektrum som är helt makalöst och fantastiskt brett. – Tre ess och en joker.
Restekp Respekt, måste finnas för att upprätthålla balansen på jorden. Lev! Men likaväl som jag antar att du liksom jag som vill leva till det yttersta, vill ha bara glada tider och dagar – så vill alla andra också. Och om vi bara vågade göra livet lättare för andra ibland, så skulle de komma tiofaldigt tillbaka. Utan tvekan. Men som med allting annat i den här McDonalds-världen, så tar det för Lång Tid…. Tålamod är en dygd. Avkoppling är en rättighet. Öppenhet är fantastiskt! Mystik faschinerar.
- Jag vill inte vara en liten lort!
Fantastic four, thursday.
När jag får frågan vad jag vill blir när jag blir stor, vad jag vill göra med mitt liv..? Då svarar jag det enda jag vet. – Jag vill skriva!
Jag har länge haft en dröm om att skriva en bok. Jag har så mycket att säga. Men när jag använder munnen får jag ingenting sagt. Då jag såg en intervju med Herta Müller igår beskrev hon någonting om att det är en helt annan process det som går ifrån huvudet och ut i händerna, än den som går från huvud till mun. Hon sa att motsatsen till att tala, det är att skriva. Jag håller verkligen med henne.
Idag mötte jag en ung man, just fyllda 50, och han var djupt inspirerande. Det glädjer mig alltid lika mycket, när jag möter människor som vågar öppna upp sig för mig – på ett både personligt och världsligt sätt. Positiva människor med access till stor och bred kunskap. Människor med respekt i rösten och vänlighet i ögonen. Upplyftande själar.
Det får mig att känna stor tacksamhet och stolthet. För jag vet att det finns godhet i världen också. Det påminner mig om någonting vackert och jag känner driv för att ge mig ut i världen, möta personer och unna mig lite av livets goda. För jag vet att jag är värd det.
Jag är inte perfekt, det vet jag nog. Men jag vet också att jag Är Bra! Det är någonting som ligger i mig och tyvärr är jag bara himla lättpåverkad när jag inte är helt nöjd med det som svävar runt mig för tillfället. Det är någonting jag jobbar på och någonting som har lärt mig Otroligt mycket om livet och om olika situationer. Det har gjort mig till den jag är, därför älskar jag det. Nu är det dags att på riktigt fatta tyglarna och styra mig själv in på den stig som jag vet leder till det rätt utkomna. Med rätt, menar jag ingenting annat än så som jag själv anser mig själv vilja vara. Att go-with-the-flow, låta ödet bestämma, se hur livet faller sig – var en spännande och underbar tid i mitt liv. Men vi måste utvecklas, inte stanna kvar i den senaste glans-åldern vi hade, som Schyffert sa. Utan se efter nya sätt – nya vägar att välja.
Kontroll och självdisciplin.
Att förverkliga sina drömmar. Att göra det man vill. Att vilja göra det man gör. Att välja att vilja vara den man är. Det är skönhet, för mig.
Hur kan man få värdet på microskop och kikare att minska radikalt?
- Använd ögonen.
Om vi utgår ifrån att vi är den senaste utvecklingen på jorden, skulle också det betyda att vi har gått igenom hela den långa utvecklingsprocessen. Varför lyser våra fingrar om vi håller en liten ficklampa under dem? Ja, man kan ju anta att det är en egenskap som blivit kvar i våran svängning, sedan glassvampen eller andra manetliknande, självlysande djur (som än idag finns kvar på vår planet, långt ned i havets mörker). Våra energier cirkulerar runt om oss bl.a. som någonting vid en lång evolutionerande visualisering kan ha utvecklats till vingar, på våra kära flygar-vänner. Med lite plats för hjärna kan jag tänka mig att någonting sådant varit nödvändigt att utveckla för arternas överlevnad. Då de inte kunde springa tillräckligt snabbt, tänka ut fällor eller liknande – var den enda utvägen att ta sig uppåt, snabbt. Så man lyfte.
Människan o andra sidan har en otrolig hjärnkapacitet! Tänk bara på alla möjligheter du har med dina ögon. Hemligheten ligger i att skela, medan du likt en kamera zoomar in eller ut. I simtag du gör genom att korsa ögonen och pressa synen framåt. Korsa dem igen och ta en nytt ”ögon-tag”. När du ska återfå normalsyn igen ”simmar du bara på rygg” tillbaka. Den som påstår att detta inte handlar om kunskap utan är en omöjlighet, påstår också att han inte är smartare än en fotomaskin. Något som människan uppfinnit, vill jag gärna tillägga också.
Att sätta ögonen precis lagom ur fokus är också så som du lär dig att se Aura´s. Men det krävs träning och tro. Att man vågar tro. I våra läror har vi vuxit fram till att bli en undertryckt folkgrupp som blivit intalade att allt sådant är inbillning. Men det är när du först Vågar lita på det du tror att du ser – som du förstår att du faktiskt ser det. Hinduister och buddhister tror att människan har 7 olika visuella kroppar. För att någon såg dem och lärde ut hur man skulle göra det också. För att de tillåts tro att det är sant. Men vad jag vet kan det lika gärna finnas 9 eller 11 kroppar också. Snackar vi kvantfysik så finns det 11 dimensioner, så varför skulle det inte då också finnas 11 silhuetter av en person? Det ska inte glömmas att kunskap är makt, därav får inte alla lära sig allting om allting. Men det ska vara mitt mål att lägga ut så många pusselbitar jag bara hittar! För det är nu det är dags att ta tillbaka det som är vårat. Det rättmäktiga arvet vi alla har i oss.
Kommande inlägg
Supersinnena och utvecklingen
Människor som liknar olika djur, människor som liknar Alla djur
Dolda krafter i universom
Tillbaka till grunderna, Asatron och det mäktiga nordfolket
Det fascinerande öst
Heimskringla, Ynglinga saga och Swithioderna
Symboler och glömda skatter
Världsrymden och solsystemet
Atomer, molekyler, elektromagnetism och kvantfysik
Nu börjar jag förstå. Jag har funnit vetenskapen och energier av alla dess olika slag som någonting vackert och fascinerande. Liksom våran planet Jorden. Tellus.
Jag har insett hur allting hör samman, på helt nya nivåer och jag är medveten om att vi är på väg att gå igenom någonting Stort. Någonting som jag vet i sig, kommer göra oss Större. Samtidigt som jag också vet att vi är så otroligt Små. Men allting handlar i grund och botten om vibrationer och rotationer. Det är vad allt härstammar ifrån. Eller det som allting Är. Det är basen i allting som åstakommit. Allt vi inspirerats av. Som t.ex. våra bilvägar och cirkulationsplatser. Men människan har glömt så mycket! Och hon har försökt få folk att glömma, förtränga den enkla sanningen. Satt upp murar och barriärer.
Men en Jedi ger sig aldrig. Inte en going heller 
Jag har hört och sett mycket underliga saker. Jag har mycket att vara tacksam för. Men jag har också mycket kvar att säga!