Jag tyglar mig, är hämmad i min produktivitet när jag är som jag är. Jag släpper lös och kreativiteten flödar, när jag är som jag är.
Har jag blivit visare? Knappast. Lärt mig mer? Tveklöst.
Av stora beslut utvecklas vi som hastigast. Det är faktiskt ganska fantastiskt. Livet! Hur det uppenbarar sig, från och till, då och då.
Om man bara törs våga, även om det kan vara svårt som fan innan man sett själva utfallet, så känns det rätt i hela kroppen om det väl är det. Ångesten existerar bara i okunskapen. Så har det nog alltid varit..?