Stunden närmar sig, snart har livet tagit en radikal törn. Åt vilket håll försöker jag hela tiden att förstå, att klura ut. Stora val, stora beslut. Jag vet varken in eller ut.
I våndan vandrar jag, en annars stilla bris. Hur ska jag kunna välja? Varför måste man behöva välja, separera och särskilja, om man vill göra mycket? I en splittrad dans tangerar jag längs piren till mitt förundrade sinne.
Det paradoxala i hela min icke-uppenbarelse är en rak motsats i övrigt sinnestillstånd. Sjukt nog har jag aldrig mått så här bra! Inom mig, med mig, genom mig. Men vinden försvinner aldrig, den är högst rörlig och förflyttar sig hela tiden, the code of life. Eller? Dagens samhälle måste ha vuxit ifrån det, i sin jakt på makten. Eller inte?
Det känns som att jag so far har lyckats jävligt bra i livet. Med insikter som sådana, växer dock rädslan för att ruinera alltsammans. Ändå leker jag vidare, som ett litet barn rycks det på lite axlar, innan jag låter mitt ego dränera min, mer eller mindre, annars så överhängande ansvarskänsla. ”För jag behöver det”.
Jag har inga problem i världen. Det finns folk med problem. Jag är inte en av dem. Jag erinrar mig mottagelser ifrån livet och ödmjukt älskar jag det.
Tack!