När blir fantasi verklighet?

Jerry var mer än bara en katt, eller ett husdjur, för oss. Han var en del av familjen och hans plötsliga påkörning och hoppfulla läkning var ingenting jämfört med hans akuta dödsdom väl hos veterinären. Lam i röven, mosade tarmar och sista ryggradskotorna. Inte ens operation kunde räddat honom, det var lönlöst sa de. Fy helvete vad sorgligt!

Älskade, älskade Jerry!!! <3 Vilket hemskt, hemskt öde! Jag kan varken förstå varför det skedde honom, eller acceptera att det gjorde det!

Du är redan djupt saknad, kära vän!!! Du finns för alltid i mitt hjärta och jag hoppas innerligt att vi ses igen!!!!

Vila nu i frid. Även om det var alldeles för tidigt! :’(

Jerry

2010-07-21

-

2012-07-03

<3

Det är ifrån de som är äldre vi bör ta lärdom. De har så otroligt mycket intressant att tala säga ju! Vi tycker vi vet mycket, men vi har trots allt inte seglat alla sju haven än.. Någon annans historier, och val av dessa, symboliserar vad som krävs för att ge perspektiv till omvaron.

Många har tänkt mina tankar förut, på sina egna sätt.. Jag är ingen världsmästare, men jag har min bakrund och min egen historia. Hela tiden blir den också längre och intressantare. Jag fortsätter lyckligt förundras!

O Kosmos, vad döljer du för svar och gåtor? Jag vill så väldigt gärna veta!

Ibland kan jag bli lite förbannad. Ibland kan jag sakna allt vett.

Ibland önskar jag komplicera, mitt liv som jag lever så lätt.

Jag vill bara komplettera, den dragning jag känner är stark.

Min trygghet ligger i era armar.

Utan gränser så klarar vi allt.

Men i deras grepp undrar jag om någon nånsin kan förstå mig?

Allt jag vill är att älska och undersöka känslorna däri. När de kallar mitt namn. . .

Det var på tiden att någon utmanade ryttarinnan. Hon har galopperat på i evigheter och kan så också fortsätta att göra det – ut i oändligheten.

Men hon behöver tyglas och även riktas. Hela tiden måste hon fatta beslut och tvingas välja vem hon ska slåss för, vem hon ska försvara

och när hon ska sänka sitt svärd och istället underkasta sig trollen.

Den senaste tiden har vi eldat på varandras ugnar av glödhet, skållande kol. Allt gick undan, dagar kändes som minuter och god min hölls tills…

Dessa svåra stunder av inre slitage.

Nicka och le för helvete, det är vad som betalar din lön. Det spelar ingen roll vad du har för tankar eller kön.

Du är ändå inte värd mer än din sämsta gästs talan.

I mitt arbete med mig själv har jag insett att jag inte behöver vara omtyckt av alla.

Med mig själv, på mitt arbete, har motsatta prognos presenterats: Du måste visst vara omtyckt av alla. För om någon tvärtemot, förlorar du.

Alltså dags att söka ny balans.

Storstädning i arkiven, vilket känns rätt skönt – det var så längesedan att alla minnen hamnat under ett moln av damm och jag utgår helt ifrån nuet och djurets spontana reaktioner.

Alltså dags att söka ny balans.

Jag har fått en ny chans. Jag kan antingen förolämpas eller ta den.

Vad kan jag säga, som inte redan blivit sagt? Hur ska jag veta om aldrig dag blir natt?

Vad döljer sig bakom framtiden? Hur följer det, våra livsbeslut och obeslut..?

För den som alltid stannar längst, ser slutet ingen ände. För den som går vidare känns livet jävligt trögt. För att inte tala om stillastående eller rent utav bakåtsträvande stundligen…

Men inget att va bitter över det, ibland får man känna lite extra på det för att vara riktigt hundra. Och när man tillslut vet det, då är man äntligen säker.

Jag är i ett konstant sökande saker att läsa och skriva av intresse. Jag vill bli och medla personligt, men tycker mig allt för ofta finna privata funderingar cirkulera.

Mina tankar fylls mer och mer om en vitt skild framtidsvision, jag börjar vilja dit – jag ser att jag vill ha det och det är så påtagligt att det nästan går att röra vid. Jag är klar över vikten av samhörighet och uppfyllandet av deltagarskap, vilket också upprymmer mig.

Visst finns stora rädslor om hur kommandet vill utfalla sig. Visst är det skönt att inte något veta.

I våra drömmar lever själens ljus.