Det var på tiden att någon utmanade ryttarinnan. Hon har galopperat på i evigheter och kan så också fortsätta att göra det – ut i oändligheten.
Men hon behöver tyglas och även riktas. Hela tiden måste hon fatta beslut och tvingas välja vem hon ska slåss för, vem hon ska försvara
och när hon ska sänka sitt svärd och istället underkasta sig trollen.
Den senaste tiden har vi eldat på varandras ugnar av glödhet, skållande kol. Allt gick undan, dagar kändes som minuter och god min hölls tills…
Dessa svåra stunder av inre slitage.
Nicka och le för helvete, det är vad som betalar din lön. Det spelar ingen roll vad du har för tankar eller kön.
Du är ändå inte värd mer än din sämsta gästs talan.
I mitt arbete med mig själv har jag insett att jag inte behöver vara omtyckt av alla.
Med mig själv, på mitt arbete, har motsatta prognos presenterats: Du måste visst vara omtyckt av alla. För om någon tvärtemot, förlorar du.
Alltså dags att söka ny balans.
Storstädning i arkiven, vilket känns rätt skönt – det var så längesedan att alla minnen hamnat under ett moln av damm och jag utgår helt ifrån nuet och djurets spontana reaktioner.
Alltså dags att söka ny balans.
Jag har fått en ny chans. Jag kan antingen förolämpas eller ta den.