När blir fantasi verklighet?

Här skådar jag mitt inre, här ser jag på mig själv

Här visar sig den sanning, jag inte vet om välj.

IBLAND blir det som följer. . . Som alltid med mig är det fullständigt pådrag och smattrande ös, samtidigt som jag  i mitt extrema kontrollbehov försöker att samla ihop och förstå kaoset jag så ivrigt bidrar till att skapa. Jag försöker koppla bort alla tankar för att kunna bygga utan press, men är ironiskt nog rädd för att inte veta allt i förväg. Eftersom allt måste vara perfekt. Eftersom allt alltid måste vara perfekt, kan trycket bli för stort och jag släpper då kontrollen fullständigt och gör något riktigt ogenomtänkt i kompensation! För att jag ”behöver” det. När vi väl åkt så långt. Kanske har jag formats sådan av de olika omständigheter som blivit? Är det bra eller dåligt? För själ och sinne, ja, en liten stund, en kort men underbar sekund! För verkligheten och övriga i den (mig själv på riktigt inberäknad), kanske inte ens att någon berörs, men mestadels: kanske inte alls bara. Kanske för att jag allt för många gånger drömt för långt, när jag istället bara borde drömt större?

Kanske, kanske, kanske, kanske. . . .

Säg si, var sån. Vad är det egentligen som definierar en person, om den är god eller ond? Avsikter, snarare än handlingar. Även om det i praktiken fungerar omvänt, det är åtminstone vad vi reagerar på. Ibland känns det som att jag vuxit upp, men det är mest för korta stunder. Snart kommer osäkerheten krypande, trots att jag sprungit ifrån den så långt. Ibland Vill jag nästan stanna i mörkret, för jag tror att jag förtjänar inte mer. Även om jag vet bättre. Tydligen kommer det alltid att pågå en inre kamp i mitt hjärta, min förvirrade, annars så självsäkra själ. Jag vet vad jag vill! Sedan står det still. . .

Egentligen är jag väldigt glad, förstår inte idag, måste söka frid, har inte tagit mig tid, min kropp står här bredvid. Kanske har jag inte börjat bearbeta allt fören nu, kanske blev jag påmind av tabu.

Okay, nog med splittrande obegrip, och slut på denna privatisering, dock om än den viktig. Vill hela tiden vara riktig.

När jag skriver Måste ordet få va fritt.  Det kan ingen ta ifrån mig, det har alltid varit Mitt.

Jag hatar att visa svaghet och eftersom det skrämmer mig, postar jag det här ändå. En liten skugga i en annars rätt så välbalanserad värld. Någonstans hoppas jag på att få bli accepterad för den jag är, att bli erkänd och framförallt – för att inte vara ensam.

Att ta mig ut ur gamla bojor.

Om vi hade haft möjligheten att manipulera tiden, så som vi många gånger önskar att vi kunde – skulle vi antagligen missa hela livet eftersom vi då hade snabbspolat oss igenom alltihopa och förbi de värsta delarna, eller ännu värre – aldrig ens uppleva det eftersom vi med största sannolikhet envist skulle försöka göra om, göra rätt, ut i oändligheten och vidare.

Det bästa vi kan lära oss är att tänka snabbt och handla genomtänkt. Allt för många komplicerade situationer skapas av impulsivt ordkastande och ovilja att förstå någonting ur en annans synvinkel. Vi kan inte ens pausa och det finns en anledning till talesättet ”det är lätt att vara efterklok”. Det är sådant för att du inte blir klok, fören efter du gjort något som du måste lära dig utav.

Det som suger är att det inte räcker att man inser kunskapen, för att det onda ska försvinna. Det som suger är att när vi nu inte kan gå tillbaka och ändra, så kan vi inte heller redan vara där som tiden läkt.

Helt plötsligt är jag inte längre så säker. Jag är definitivt för feg. Jag känner mig inte redo.  Någonting är uppenbarligen fel i kalkylen. Men varför måste det behöva förändras på ett visst sätt? Det kan behandlas annorlunda bara. Det kan ju faktiskt funka. Vi behöver en ekonom, akut och genast!

Tabuer och sådant vi bara kastar ur oss, helt spontant och ärligt i sin nakenhet. Vi bygger upp stora murar omkring oss och väljer vilka fönster vi vill öppna för att visa utåt, åt omgivningen Och vilka vi väljer att stänga.

Kan vi stanna tiden för en stund? Jag vill röra en sekund. Fascinerat observerar jag, medverkar stundvis och smiter ibland ifrån sysslor som skjuts på. Jag vill resa och leva gott. Jag vill påverka och beröra. Jag vill själv bli berörd. Av livet, jag vill känna det, smaka det, njuta av det. Det finns så mycket outforskad mark som jag är nyfiken på.

I think of where peace goes, when it’s all out of breath.

I wonder why stars glow, and what happens after death.

Thru rainbows and auto-adjustments of significant matters, we walk proud.

Heads high and good intensions. Goals set, I just need to arrange them.

Det kommer i många skepnader, vatten. Men det är skillnad på en sjö och en fors, en isbit eller ånga. Vad behöver vi egentligen för att leva?

Att lära och utvecklas, that’s for sure! Så det är alltså livsviktigt att utsätta sig för nya och skrämmande situationer? Ja, antagligen. Om du aldrig har hört någon räkna längre än till tio, kan du heller inte helt förstå innebörden av ett tjugotal ens.