Tillbaka till verkligheten.
Ännu en fas genomförd och avslutad. Jag känner det i mitt inre. Det är som att vakna upp ur en dröm.
Come clarity.
Man vill inte vakna upp, det var skönt att leva med tro, hopp och kärlek. Men det finns helt enkelt för mycket forskare i mig.
Jag behöver förstå, känna på, smaka kunskapen. Utan den tappar allt fokus och min värld och existens känns ostadig. Med den känns allt formbart. Förnybart. Som om jag drar nytta ur all kraft som energin genererar och på något sätt återuppstår ur askan, likt fågel Fenix, stolt och osårbar.
En våg av illamående sköljer mitt sinne när jag tänker på allt avsagt ansvarstagande människor runt om i världen, bara tar sig rätten att utföra. Utan att tänka på att universum kretsar kring någon annan än de själva.
Vid dessa stunder av… funderingar, så undrar jag ibland om historien är förutbestämd att upprepa sig? Som årsringar på ett träd spinns Homo Sapiens medvetande in i kosmos oändliga spiraler. Eller nej? Eller jo?
Oavsett detta så måste jag nu skaka av mig känslan och känna efter hur jag själv mår, bortom alla andras tankar. Där finner jag min frid igen. Mitt inre lugn och happy place. Detta är utveckling i sitt esse.