Det går upp och det går ner och så börjar det om igen.
Vår väg går mot peak och Svisch! så dras den röda mattan undan och fäller bort benen på oss båda.
Någon skyndar snabbt till undsättning och hoppet fumlas med om vartannat.
För en liten stund så trodde jag inte längre att det gick att falla, Karma var äntligen hemmavid igen.
Desto mer förvånad vart jag när hela verkligheten då vändes upp o ned på, härom kvarten.
Tillräckligt för att en skvätt kunde klämmas och jag skulle komma att känna mig fullständigt tafatt och alldeles rådvill.
Att bli lite moloken är inget märkvärdigt, man får bara inte tappa bort Stinget och Viljan. Utan karta och mål går de ju så lätt vilse.
Det tändes ett ljus i det grådassiga mörkret som lagt sig över den nytillkomna skymningen och det var Hoppet som kom.
Det sa åt oss att en dags sorgearbete är nog och nu var det dags att återigen släppa det redan släppta greppet.
Om vi inte tar kontroll, gör något annat det och tro mig – du vill styra ditt liv själv.
Bara för att du går på en bro – så måste du inte hoppa
Min kropp ÄR mitt tempel och i en sund kropp bor en sund själ.
Den enkla vägen är oftast den svåra och nu får det väll ändå vara färdiggenat. Sport har aldrig intresserat mig lika mycket som resultat, ett handikapp är redan nedtecknat – jag lägger mig inte i diket igen och räknar bilar. Det är en ny tid nu och jag har slutat race´a emot klockan.
Nu tänker jag bara vara så jävla bra jag bara kan va!
Tack!! Vad roligt att höra!
Oj vad du skriver bra!