Här skådar jag mitt inre, här ser jag på mig själv
Här visar sig den sanning, jag inte vet om välj.
IBLAND blir det som följer. . . Som alltid med mig är det fullständigt pådrag och smattrande ös, samtidigt som jag i mitt extrema kontrollbehov försöker att samla ihop och förstå kaoset jag så ivrigt bidrar till att skapa. Jag försöker koppla bort alla tankar för att kunna bygga utan press, men är ironiskt nog rädd för att inte veta allt i förväg. Eftersom allt måste vara perfekt. Eftersom allt alltid måste vara perfekt, kan trycket bli för stort och jag släpper då kontrollen fullständigt och gör något riktigt ogenomtänkt i kompensation! För att jag ”behöver” det. När vi väl åkt så långt. Kanske har jag formats sådan av de olika omständigheter som blivit? Är det bra eller dåligt? För själ och sinne, ja, en liten stund, en kort men underbar sekund! För verkligheten och övriga i den (mig själv på riktigt inberäknad), kanske inte ens att någon berörs, men mestadels: kanske inte alls bara. Kanske för att jag allt för många gånger drömt för långt, när jag istället bara borde drömt större?
Kanske, kanske, kanske, kanske. . . .
Säg si, var sån. Vad är det egentligen som definierar en person, om den är god eller ond? Avsikter, snarare än handlingar. Även om det i praktiken fungerar omvänt, det är åtminstone vad vi reagerar på. Ibland känns det som att jag vuxit upp, men det är mest för korta stunder. Snart kommer osäkerheten krypande, trots att jag sprungit ifrån den så långt. Ibland Vill jag nästan stanna i mörkret, för jag tror att jag förtjänar inte mer. Även om jag vet bättre. Tydligen kommer det alltid att pågå en inre kamp i mitt hjärta, min förvirrade, annars så självsäkra själ. Jag vet vad jag vill! Sedan står det still. . .
Egentligen är jag väldigt glad, förstår inte idag, måste söka frid, har inte tagit mig tid, min kropp står här bredvid. Kanske har jag inte börjat bearbeta allt fören nu, kanske blev jag påmind av tabu.
Okay, nog med splittrande obegrip, och slut på denna privatisering, dock om än den viktig. Vill hela tiden vara riktig.
När jag skriver Måste ordet få va fritt. Det kan ingen ta ifrån mig, det har alltid varit Mitt.
Jag hatar att visa svaghet och eftersom det skrämmer mig, postar jag det här ändå. En liten skugga i en annars rätt så välbalanserad värld. Någonstans hoppas jag på att få bli accepterad för den jag är, att bli erkänd och framförallt – för att inte vara ensam.
Att ta mig ut ur gamla bojor.