Just när jag trodde att jag förstod mig på livet som det var, så fälldes jag ivrigt ned av livet självt..
Det är det enda konkreta jag idag, 24 år senare, kan fastställa. Att det repeterar sig hit och upprepar sig dit. Det spelas samma låt, men refrängerna är nyare än verserna. Eller tvärtom. För varje gång som det går riktigt bra, så är det också dags för någonting nytt och spännande att inträda. Ibland gillar jag det och ibland gör det mig förbannad. Just nu känner jag mig som en förvirrad 14-åring igen, jag trodde att jag hade glömt bort, förträngt den känslan. Men alldeles för länge har jag jobbat på att förtränga.
Så nu, när jag äntligen går lite med vinden, vaknar jag upp mitt i ett inre inferno, där jag inte längre styr så mycket som jag önskar.
Jag drömmer konstant. Jag vill hela tiden addera. Jag vill ha mer, jag vill ha mycket! Jag vill flyga hänsynslöst och jag vill få lov att falla. Mina uppsåt är aldrig av ondo. De är barnsligt kära och vill bara sprida sin energi vidare, de vill fånga det som inte går att ta på, de vill känna luftens osynliga lust under sina vingar. De vill inte kännas vid lagar och hinder, det eldar snarare på dess agressivitet och ett evigt frustande bankar i mitt hjärtas kammare.
Det blir aldrig mindre komplicerat, man förstår bara lite mer.
Innan man inte förstår sig på nästa moment, hur det skall tas med.
Jag vill ju bara Ha Kakan OCH Äta Den!