Det finns så mycket att säga att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.
Min kropp och min själ har svämmat över utav känslor igen den senaste tiden och nu börjar äntligen friden infinna sig. Tillslut.
Jag försöker men kan inte rikta mina ord, utan faller istället platt och jag vimsar bort varenda bokstav mitt i sörjan. Jag kan inte styra mina känslor, jag kan bara utforska dem för att se vad som döljer sig i skuggan av dess skönhet. Eller i skönheten av deras skuggor? Jag vet inte vilket det mest handlar om i första hand. Vi är alla både onda och goda. Ingen är fulländad åt något håll.
Jag gick länge i svårförstådda skor, där de inre jävlarna dansade med mitt sinne.
Jag förstod inte vad som pågick, men trodde att det måste vara så här. Så där…
Ännu en insikt har kommit till mig (o lyckliga jag som hela tiden fortsätter att lära!) och det är att rädsla kan uttrycka sig i fler stilar än vad som först är troligt.
Den kan få det mest bisarra att verka logiskt, vilket kan leda till att man försöker skaka av sig det viktiga i livet – innan det förloras, för att själv slippa gå miste om ljuvligheten.
Vansinne, säger jag nu! Drabbad överlevare. Hur kunde jag resonera som jag gjorde?
Det var inte att resonera, det var någonting annat det…
Skuldlös och full av hybris, blev mitt ego uppblåst och gick på extas. Så många gånger som jag sett hur dimman lättat, bara för att kliva in i ännu ett moln av okunskap.
Som tur är förändras vi i oändlighet och tacksamt vandrar jag vidare igen.
Jag stakar mig fram, som om tangentbordet vore av is och mina fingrarna en simpel träsko.
Det är dags att sätta igång nu.
Även om vi på sätt och vis lever för evigt, betyder det inte att vi har hur lång tid på oss som helst att ta tag i det vi önskar.
Den personen som jag är idag kan vara någon annan innan solen hunnit gå upp igen imorgon.
Vad tjänar då all väntan till?
Jag ska hinna med det mesta!