När jag tappar kontrollen blir jag som min mamma. Självcentrerad, egoistisk och misstänksam. Jag hatar de egenskaperna. Jag svor att jag aldrig skulle bli som hon… Men när det väl sätter igång kan jag inte hejda mig.
Det är som om jag njuter av plågan. Jag, i mitt sinnes fulla bruk, förstår inte varför man annars gör så mot sig själv och andra.
Just som jag fann mig själv, blev jag omkull-knuffad av min egen skugga.
Jag bara kastar ur mig meningar som jag vet ger effekt, utan att tänka igenom ifall det ligger någonting i det jag säger. Jag spyr ord och vill vinna.
Den reflektionen får mig att må illa. Varför beter jag mig så, när jag vet att jag kommer vilja glömma det och låtsas som att det aldrig har hänt några timmar senare.
Då ångrar jag mig och skäms som en hund och det är ungefär här project-push-myself-over-the-edge sätter fart.
Jag skäms, för jag vet att jag sårar. Så blir jag arg, för jag känner mig också sårad – för att jag själv inte har varit tydlig nog alltid, eller lyssnat tillräckligt noga många gånger, så knackar ågren och jag tar ut det på den enda personen i världen som jag absolut inte vill ska få skiten.
Den enda personen som jag verkligen bryr mig om vad han tycker. Den enda personen som är viktig i mitt liv, för mig. Den enda personen som får mig att le och skratta som jag gör. Den enda personen som får mitt hjärta att slå volter så höga att jag svävar på moln.
Jag är svinrädd. Ibland. För jag har aldrig haft det så här BRA! Det skrämmer skiten ur mig. 5 ynka, men jobbiga procent. De andra 95 skattar jag mig lugnt och avslappnat som världens lyckligaste brud. Om man kan skriva så utan att det blir fel.
Jag älskar dig Karl Svensson! Av hela mitt hjärta!
Förlåt att jag är så dum. Jag vill inte bråka mer. Puss