Jag har haft många människor runt mig i mitt liv. Dessa är alla personer som har lärt mig att leva. Dem har jag observerat sedan jag föddes. Vad jag har märkt är att de allra flesta bränt mig, på ett eller annat sätt.
Jag vill inte låta cynisk, jag har antagligen gjort detsamma mot de flesta också. Säkert har jag inte ens förstått det själv många gånger. Antagligen på samma vis som dem. Men det har påverkat mig.
Det har gjort mig till en Otrolig överlevare. Det har gjort mig stark, men också väldigt skör.
Jag försöker att vara god mot de jag möter och öppensinnad för vad jag hör. Och även om det kanske händer då och då, så försöker jag iallafall att inte döma någon som jag inte skapat en egen uppfattning om ännu.
Men det finns många bra också. Det är så lätt att låta sig påverkas av det negativa man upplever. Nästan ännu lättare är det att ta med sig upprörda känslor man haft över andra, till de nya personerna i ens liv. Man har tappat hoppet och glömmer av att vi är olika.
Varje ny relation Är en chansning. Det kan gå bra men det kan också gå åt helvete. Frågan är ifall det verkligen är värt att kasta bort de 50 procenten som skulle kunna leda till nått glädjefyllt och härligt, bara för att man blivit blåst förut? Istället för att vara rädd för att bli sårad, borde man bara kasta sig ut, på nytt, varje gång man slår upp ögonen. Man ska inte bli naiv, men man ska fan inte låta sig tryckas ner av det heller!
Egoism
Helt plötsligt handlar hela universum om dig. Det är Dig det snackas skit om, det är Du som du själv pratar om, det är Dina tankar som är viktiga det är du, du, du, dig som allt kretsar runt. Och går det inte som Du tänkt, så är det synd om Dig..!
- Jag har varit där. Fram och tillbaka, men nu när jag läser det känner jag en lättnad över att jag inser hur patetiskt det låter. Eller, hur mycket starkare jag känner mig nu när jag för första gången kan se det utifrån.
Nu vill jag lyssna. På dig och dig och dig. Vara närvarande och höra på vad
Du har att berätta för mig.