Här sitter jag, på en balkong av välbehag och synar mina vyer. Att levandet kunde bli så bra, att allting kunde kännas så enkelt, även i de stunder när det inte är det.
Här sitter jag och ser tillbaka på mitt liv, redo för min framtid. Aldrig någonsin hade jag vågat tro att lyckan skulle hålla i sig så länge, för visst var det väl ändå aldrig någon riktig fröjd och varaktighet i livet? Var det inte så man fick lära sig, inte av ord, men av andras erfarenheter och eviga jämkande. Sällan kunde någon njuta dagens frukt för det var ju alltid nått nytt djävulskap som skulle komma att ställa till det senare, sade man. Även om det inte gjorde det.
Här sitter jag, med nyckeln till Eureka och gottar mig i en pläd av självinsikt samtidigt som jag inte längre förstår varför människor som inte trivs med sin situation inte förstår att de själva bär ansvaret för hur de speglar sin värld. Det svåraste i förståelsen var att släppa taget om det sjunkande skeppet av näras förtvivlan och negativa egocentro. Men särskild avancerat perspektiv är det ändå inte. Kanske är det upp till mig och andra att sprida denna trevnad? Världsfred runt hörnet om kullen.
Här sitter jag och känner att jag bär på en hemlighet i alkemisk stil, något så simpelt som vatten. Vi består utav det och har det inom oss, det kan rädda liv och släcka den törst som alla bär på. Det finns överallt och då tar vi det för givet, men allt som krävs för att bli fullkomligt omkullslagen av dess samlade massor är inte mer än en bråkdel av dess fulla potential och kraft. Livet, så som havet går i vågor och kanske är det inte så märkligt ändå, att vi är såpass influerade av dess uppbyggnad, med alla dessa likheter.
Det sägs att du är vad du äter, men mer än så vill jag påstå att du är vad du tänker. Attraktionslagar är realitet och det du sänder ut till resten av universum kommer att hitta sin väg tillbaka igen, med ny och uppdaterad styrka. Jag brukade undra varför mitt liv var så obalanserat och när jag skulle få igen vad jag faktiskt var värd, varför olycka och neråtspinn aldrig tycktes lämna mig ifred. Jag tänkte rätt, men jag handlade helt annorlunda. Varje dag bröt jag mot mina egna principer och talade om för mig själv och alla världens hörn att jag inte förtjänade bättre, utan att ens förstå vad jag gjorde. Jag strävade i positiva, men tunga steg, och varje gång jag nådde toppen, trillade jag ner igen. Tills en dag när jag tydligen fått nog av alla skrapsår och blåmärken på min sargade själ. Tills jag satte ned min fot och sa stopp. Före jag vände upp och ner på allt och hamnade på det sidospår som äntligen skulle leda mig ur den söndriga skiva jag envisats med att dansa på så länge.
Här sitter jag nu, mer beredd än förut och stolt som få. Jag tyckte aldrig att mitt liv var särskilt illa vart jag än befann mig, den ljusa sidan har alltid varit min starka sida. Men med självreflektionen upplyst kan jag inte annat än att buga och applådera.
Antagligen är det inte meningen att jag ska frälsa vår jord med mina ord. Kanske är det tillräckligt att befria sig själv från iterativa fällor och bara fokusera på att leva ett så gott liv jag kan. Då är spridningen av lycka och glädje oundvikligt och jag delar med mig av min skatt utan ens den minsta ansträngning.
Här sitter jag och är glad, och genuint tillfreds med mig själv. <3