Sedan barnsben har jag flytt in i dimman för att döva mitt dåliga samvete, mitt dåliga samvete för att inte räcka till, för att inte leva upp till alla skyhöga förväntningar som förväntas av mig. Av mig, ja. Nu känner jag att jag verkligen nått en ny sorts botten och jag vill leva ett öppet och ärligt liv istället!
Ut ur skuggorna!!
Fuck, vad jag har ställt till det! Jag är en smittorisk för mig själv och andra. Jag spyr på mig själv och förstår inte varför . Nog för att jag kommit till fantastiska självinsikter, men till priset av vadå? Jag kommer länge att ifrågasätta min egen förlåtelse av mig själv.
Det känns förjävligt att allt som behövdes var att älska Mig. Hela tiden har jag sett på det ur helt fel vinkel! Jävla idiot!!!!!!!!