Många långa dagar har jag vandrat i förundran.
Jag letar efter svar, där jag sett någon fråga… Jag har sökt det jag funnit och sökt efter det igen.
Ingenting spelar egentligen någon roll, ibland känns bara livet som ett märkligt test. Ett strategiskt socialt spel.
Inget fel i det, inget dystert menat. Ibland måste man låta sig dyka så djupt in i ens inre – att man nästan drunknar.
Jag vet själv om en och annan kallsup ifrån ganska så nyligen.
När färden ned väl startat finns ingen återvändo. Allt man kan göra är att låta det hända och se på. Det är först när jag förstår att jag inte kan kontrollera allt som drömmen blir verklighet och jag inser att jag är kapabel till mer än vad jag ger mig själv cred för.
Jag är ett kontrollfreak i förklädnad. Jag stänger av de delar som jag inte kan hantera, utan att se sambanden med de överväldigande känslofloder som strömmar upp längs mitt medvetande.
Ibland skriver jag för att se vad som finns där inne. Ibland kliver jag in och ger en speciellt del chans att få komma ut. Ibland behöver konstnären bara få måla och kladda lite.
Ja, just det!
När ältandet är över och man vågar se elefanten i ögonen – så vänder den och vandrar sakteligen tillbaka till vart den än kom ifrån.
Livet intresserar mig mer och mer för varje dag och jag slutar aldrig att fascineras!