Jag avskyr när människor gnäller och klagar. Men jag måste få leva ut mitt nu. Det klumpar sig som levrat blod i mina vener.
Om någon hade frågat mig hur mycket jag orkar, så klarar jag alltid lite till. Inga undantag.
Men det måste komma dels ifrån mycket jävlar-anamma, dels från sadistiska gener. För hur länge? Hur länge bör man kämpa för ett ljus som någon hela tiden står o flämtar över?
När slutar det vara en tung period i ens liv
och övergår till att bli någonting man skulle genomgå och ta lärdom av?
Jag antar att det sistnämnda kommer man inte undan, allt som sker lär man av. Men det jag menar är… Hur vet man om det är dags att skriva en uppföljare, eller låta det vara en singelbok?
Vissa filmer skulle vara helt meningslösa utan en tvåa. Andra är så att säga kompletta i sig.
Jag skissar o skissar, men målningen förblir vit. Funkar inte min penna längre?
Jag får nog byta bara
och försöka igen.