Här står jag och ser ut över ett spektakel jag nästan tappat greppet om. Det skriker i hela kroppen och jag vill ha honom så – ändå känner jag att jag driver honom iväg. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Kalle i livet och jag inser att det inte är någonting jag vill veta mer, eller vara med om. Det gör ont i hela kroppen och den kärleken som finns är så OTROLIGT STARK! Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag vara så ostöttande?
Ifall imorgon aldrig kom – hur skulle det då sluta? Om jag inte fattat tyglarna som jag nu gör, skulle det eka i vinden för resten av mitt förbannade liv. Varför springer jag, så fort rädslan kryper på? Varför viskar jag, när jag helst av allt vill sjunga? Varför skriver jag i sand, när jag drömmer om att hugga i sten?
Hur kan man älska någon mer?