Här sitter jag och ser tillbaka på mitt liv, redo för min framtid. Aldrig någonsin hade jag vågat tro att lyckan skulle hålla i sig så länge, för visst var det väl ändå aldrig någon riktig fröjd och varaktighet i livet? Var det inte så man fick lära sig, inte av ord, men av andras erfarenheter och eviga jämkande. Sällan kunde någon njuta dagens frukt för det var ju alltid nått nytt djävulskap som skulle komma att ställa till det senare, sade man. Även om det inte gjorde det.

Här sitter jag, med nyckeln till Eureka och gottar mig i en pläd av självinsikt samtidigt som jag inte längre förstår varför människor som inte trivs med sin situation inte förstår att de själva bär ansvaret för hur de speglar sin värld. Det svåraste i förståelsen var att släppa taget om det sjunkande skeppet av näras förtvivlan och negativa egocentro. Men särskild avancerat perspektiv är det ändå inte. Kanske är det upp till mig och andra att sprida denna trevnad? Världsfred runt hörnet om kullen.

Här sitter jag och känner att jag bär på en hemlighet i alkemisk stil, något så simpelt som vatten. Vi består utav det och har det inom oss, det kan rädda liv och släcka den törst som alla bär på. Det finns överallt och då tar vi det för givet, men allt som krävs för att bli fullkomligt omkullslagen av dess samlade massor är inte mer än en bråkdel av dess fulla potential och kraft. Livet, så som havet går i vågor och kanske är det inte så märkligt ändå, att vi är såpass influerade av dess uppbyggnad, med alla dessa likheter.

Det sägs att du är vad du äter, men mer än så vill jag påstå att du är vad du tänker. Attraktionslagar är realitet och det du sänder ut till resten av universum kommer att hitta sin väg tillbaka igen, med ny och uppdaterad styrka. Jag brukade undra varför mitt liv var så obalanserat och när jag skulle få igen vad jag faktiskt var värd, varför olycka och neråtspinn aldrig tycktes lämna mig ifred. Jag tänkte rätt, men jag handlade helt annorlunda. Varje dag bröt jag mot mina egna principer och talade om för mig själv och alla världens hörn att jag inte förtjänade bättre, utan att ens förstå vad jag gjorde. Jag strävade i positiva, men tunga steg, och varje gång jag nådde toppen, trillade jag ner igen. Tills en dag när jag tydligen fått nog av alla skrapsår och blåmärken på min sargade själ. Tills jag satte ned min fot och sa stopp. Före jag vände upp och ner på allt och hamnade på det sidospår som äntligen skulle leda mig ur den söndriga skiva jag envisats med att dansa på så länge.

Här sitter jag nu, mer beredd än förut och stolt som få. Jag tyckte aldrig att mitt liv var särskilt illa vart jag än befann mig, den ljusa sidan har alltid varit min starka sida. Men med självreflektionen upplyst kan jag inte annat än att buga och applådera.

Antagligen är det inte meningen att jag ska frälsa vår jord med mina ord. Kanske är det tillräckligt att befria sig själv från iterativa fällor och bara fokusera på att leva ett så gott liv jag kan. Då är spridningen av lycka och glädje oundvikligt och jag delar med mig av min skatt utan ens den minsta ansträngning.

Här sitter jag och är glad, och genuint tillfreds med mig själv. <3

Mod är att våga trotsa sin egen kluvenhet och sedan finna sig själv på andra sidan, ändå lite starkare.

Allting handlar om spinn och rotation, därutöver så handlar det om vad som är mest….

Jag är mest här, beroende på vilken elektron du frågar. Skulle du träffa på en annan än den som säger att jag är här, skulle den kanske säga att jag är där. ”Men ingenting kan ju vara på två ställen samtidigt”. Förutom i kvantfysiken. Ju mer jag lär mig om den, ju tunnare blir gränserna. Eller snarare, ju mer förstår jag att det inte handlar om svart eller vitt, som sagt - utan vad det Mesta är eller blir.

One day a wanderer came into the village where the Buddha taught. His name was Vacchagotta. He asked the Enlightened One whether or not there was a soul (Atman). The following was their somewhat brief and one-sided conversation:
VACCHAGOTTA: Venerable Gotama, is there a Soul?
BUDDHA: (Silence.)
VACCHAGOTTA: Then Venerable One, is there no Soul?
BUDDHA: (Silence.)
VACCHAGOTTA: (Gets up and goes away.)
Later Ananda, a disciple of the Buddha, appeared and asked the Enlightened One to comment on his previous silence. The Buddha said,
Ananda, when asked by Vacchagotta the Wanderer, “Is there a Soul?”, if I had answered: “There is a soul”, then that would be siding with those recluses and brahmanas who hold to the eternalist theory. And when asked by the wanderer: “Is there no soul?” If I had answered: “There is no soul”, then that would be siding with those recluses and brahmanas who hold to the annihilationist theory.
Again, Ananda, when asked by Vacchagotta: “Is there a soul?”, if I had answered: “There is”, would that be in accordance with my knowledge that all dhammas [ways of inquiry, paths to enlightenment] are without soul? And when asked by the Wanderer, “Is there no soul?”, if I had answered, “There is no soul”, then that would have been a greater confusion to the already confused Vacchagotta [who earlier had inquired into what happens after death and was confused by the Buddha’s answer]. For he would have thought: “Formerly indeed I had a soul, but now I haven’t got one.”
We can compare this legend with one well known from quantum physics. One day a student wandered into the chambers of Robert Oppenheimer, the physicist who in the 1940s headed the scientific team that constructed the atomic bomb. As the story goes the student asked Oppenheimer about the existence and movement of the tiny subatomic electron within the confines of the atom, to which Oppenheimer answered,
If we ask, for instance, whether the position of the electron remains the same, we must say “no.” If we ask whether the electron’s position changes with time, we must say “no.” If we ask whether it is in motion, we must say “no.” If we ask whether it is standing still, we must say “no.”
Oppenheimer’s quote and the Buddha’s response to Ananda regarding the soul point to the same thing. For in both Buddhist logic and quantum physics, it is necessary not to hold any fixed opinion but to see things as they are without mental projections—especially when such answers require you to have such mental projections in order to answer them.

Källa: http://fredalanwolf.blogspot.com/2009/01/difficult-questions-in-troubling-times.html

Vardagen är verkligheten, men det är även de allra minsta partiklarna. Trots att jag inte kan se dem ur mitt naturliga spektrum, finns de alltid ur ett självfallet perspektiv.

Jag har länge haft en dröm om att skriva en bok. Jag har så mycket att säga. Men när jag använder munnen får jag ingenting sagt. Då jag såg en intervju med Herta Müller igår beskrev hon någonting om att det är en helt annan process det som går ifrån huvudet och ut i händerna, än den som går från huvud till mun. Hon sa att motsatsen till att tala, det är att skriva. Jag håller verkligen med henne.

Idag mötte jag en ung man, just fyllda 50, och han var djupt inspirerande. Det glädjer mig alltid lika mycket, när jag möter människor som vågar öppna upp sig för mig – på ett både personligt och världsligt sätt. Positiva människor med access till stor och bred kunskap. Människor med respekt i rösten och vänlighet i ögonen. Upplyftande själar.

Det får mig att känna stor tacksamhet och stolthet. För jag vet att det finns godhet i världen också. Det påminner mig om någonting vackert och jag känner driv för att ge mig ut i världen, möta personer och unna mig lite av livets goda. För jag vet att jag är värd det.

Jag är inte perfekt, det vet jag nog. Men jag vet också att jag Är Bra! Det är någonting som ligger i mig och tyvärr är jag bara himla lättpåverkad när jag inte är helt nöjd med det som svävar runt mig för tillfället. Det är någonting jag jobbar på och någonting som har lärt mig Otroligt mycket om livet och om olika situationer. Det har gjort mig till den jag är, därför älskar jag det. Nu är det dags att på riktigt fatta tyglarna och styra mig själv in på den stig som jag vet leder till det rätt utkomna. Med rätt, menar jag ingenting annat än så som jag själv anser mig själv vilja vara. Att go-with-the-flow, låta ödet bestämma, se hur livet faller sig – var en spännande och underbar tid i mitt liv. Men vi måste utvecklas, inte stanna kvar i den senaste glans-åldern vi hade, som Schyffert sa. Utan se efter nya sätt – nya vägar att välja.

Kontroll och självdisciplin.

Att förverkliga sina drömmar. Att göra det man vill. Att vilja göra det man gör. Att välja att vilja vara den man är. Det är skönhet, för mig.

- Använd ögonen.

Om vi utgår ifrån att vi är den senaste utvecklingen på jorden, skulle också det betyda att vi har gått igenom hela den långa utvecklingsprocessen. Varför lyser våra fingrar om vi håller en liten ficklampa under dem? Ja, man kan ju anta att det är en egenskap som blivit kvar i våran svängning, sedan glassvampen eller andra manetliknande, självlysande djur (som än idag finns kvar på vår planet, långt ned i havets mörker).  Våra energier cirkulerar runt om oss bl.a. som någonting vid en lång evolutionerande visualisering kan ha utvecklats till vingar, på våra kära flygar-vänner. Med lite plats för hjärna kan jag tänka mig att någonting sådant varit nödvändigt att utveckla för arternas överlevnad. Då de inte kunde springa tillräckligt snabbt, tänka ut fällor eller liknande – var den enda utvägen att ta sig uppåt, snabbt. Så man lyfte.

Människan o andra sidan har en otrolig hjärnkapacitet! Tänk bara på alla möjligheter du har med dina ögon. Hemligheten ligger i att skela, medan du likt en kamera zoomar in eller ut. I simtag du gör genom att korsa ögonen och pressa synen framåt. Korsa dem igen och ta en nytt ”ögon-tag”. När du ska återfå normalsyn igen ”simmar du bara på rygg” tillbaka. Den som påstår att detta inte handlar om kunskap utan är en omöjlighet, påstår också att han inte är smartare än en fotomaskin. Något som människan uppfinnit, vill jag gärna tillägga också.

Att sätta ögonen precis lagom ur fokus är också så som du lär dig att se Aura´s. Men det krävs träning och tro. Att man vågar tro. I våra läror har vi vuxit fram till att bli en undertryckt folkgrupp som blivit intalade att allt sådant är inbillning. Men det är när du först Vågar lita på det du tror att du ser – som du förstår att du faktiskt ser det. Hinduister och buddhister tror att människan har 7 olika visuella kroppar. För att någon såg dem och lärde ut hur man skulle göra det också. För att de tillåts tro att det är sant. Men vad jag vet kan det lika gärna finnas 9 eller 11 kroppar också. Snackar vi kvantfysik så finns det 11 dimensioner, så varför skulle det inte då också finnas 11 silhuetter av en person? Det ska inte glömmas att kunskap är makt, därav får inte alla lära sig allting om allting. Men det ska vara mitt mål att lägga ut så många pusselbitar jag bara hittar! För det är nu det är dags att ta tillbaka det som är vårat. Det rättmäktiga arvet vi alla har i oss.

Förstå vilken Fantastisk Varelse du Är, människa!

Kommande inlägg

Supersinnena och utvecklingen

Människor som liknar olika djur, människor som liknar Alla djur

Dolda krafter i universom

Tillbaka till grunderna, Asatron och det mäktiga nordfolket

Det fascinerande öst

Heimskringla, Ynglinga saga och Swithioderna

Symboler och glömda skatter

Världsrymden och solsystemet

Atomer, molekyler, elektromagnetism och kvantfysik

Per aspera, Ad astra!

Jag har insett hur allting hör samman, på helt nya nivåer och jag är medveten om att vi är på väg att gå igenom någonting Stort. Någonting som jag vet i sig, kommer göra oss Större. Samtidigt som jag också vet att vi är så otroligt Små. Men allting handlar i grund och botten om vibrationer och rotationer. Det är vad allt härstammar ifrån. Eller det som allting Är. Det är basen i allting som åstakommit. Allt vi inspirerats av. Som t.ex. våra bilvägar och cirkulationsplatser. Men människan har glömt så mycket! Och hon har försökt få folk att glömma, förtränga den enkla sanningen. Satt upp murar och barriärer.

Men en Jedi ger sig aldrig. Inte en going heller

Luta huvudet uppåt och se dit bort, vad berättar stjärnorna om natten?

I tusentals, tusentals, tusentals år Har de färdats via horisonten.

I skräcken och glädjen, passionen och sorg Har de älskats och stupat vid fronten.

Vi letade länge, vi söker ännu Vi häpnar och fascineras.

Vi driver varandra ur våra sinnes fulla bruk, vi undrar och medicineras.

Att straffas utan befogenhet, att älska kol till glöd.

Tänk utanför lådan, fall inte för allt – upprepning blir din död.

Att aldrig förlåta, skratta och le, glömma att världen har mycket att ge.

Alla möten och drömmar,  all sans o resonans. All musik som ännu ej blivit skriven.

Alla danser och takter, vibrerat från start Samma bas som sen länge blev given.

Det är inte lätt att vara modig – När allt omkring en tycks falla

Det är inte lätt att vara stark – När man måste vara det för alla.