När blir fantasi verklighet? » Personligt

vision — Mon, 28 Mar 2016 10:11:26 +0000

Här sitter jag, på en balkong av välbehag och synar mina vyer. Att levandet kunde bli så bra, att allting kunde kännas så enkelt, även i de stunder när det inte är det.

Här sitter jag och ser tillbaka på mitt liv, redo för min framtid. Aldrig någonsin hade jag vågat tro att lyckan skulle hålla i sig så länge, för visst var det väl ändå aldrig någon riktig fröjd och varaktighet i livet? Var det inte så man fick lära sig, inte av ord, men av andras erfarenheter och eviga jämkande. Sällan kunde någon njuta dagens frukt för det var ju alltid nått nytt djävulskap som skulle komma att ställa till det senare, sade man. Även om det inte gjorde det.

Här sitter jag, med nyckeln till Eureka och gottar mig i en pläd av självinsikt samtidigt som jag inte längre förstår varför människor som inte trivs med sin situation inte förstår att de själva bär ansvaret för hur de speglar sin värld. Det svåraste i förståelsen var att släppa taget om det sjunkande skeppet av näras förtvivlan och negativa egocentro. Men särskild avancerat perspektiv är det ändå inte. Kanske är det upp till mig och andra att sprida denna trevnad? Världsfred runt hörnet om kullen.

Här sitter jag och känner att jag bär på en hemlighet i alkemisk stil, något så simpelt som vatten. Vi består utav det och har det inom oss, det kan rädda liv och släcka den törst som alla bär på. Det finns överallt och då tar vi det för givet, men allt som krävs för att bli fullkomligt omkullslagen av dess samlade massor är inte mer än en bråkdel av dess fulla potential och kraft. Livet, så som havet går i vågor och kanske är det inte så märkligt ändå, att vi är såpass influerade av dess uppbyggnad, med alla dessa likheter.

Det sägs att du är vad du äter, men mer än så vill jag påstå att du är vad du tänker. Attraktionslagar är realitet och det du sänder ut till resten av universum kommer att hitta sin väg tillbaka igen, med ny och uppdaterad styrka. Jag brukade undra varför mitt liv var så obalanserat och när jag skulle få igen vad jag faktiskt var värd, varför olycka och neråtspinn aldrig tycktes lämna mig ifred. Jag tänkte rätt, men jag handlade helt annorlunda. Varje dag bröt jag mot mina egna principer och talade om för mig själv och alla världens hörn att jag inte förtjänade bättre, utan att ens förstå vad jag gjorde. Jag strävade i positiva, men tunga steg, och varje gång jag nådde toppen, trillade jag ner igen. Tills en dag när jag tydligen fått nog av alla skrapsår och blåmärken på min sargade själ. Tills jag satte ned min fot och sa stopp. Före jag vände upp och ner på allt och hamnade på det sidospår som äntligen skulle leda mig ur den söndriga skiva jag envisats med att dansa på så länge.

Här sitter jag nu, mer beredd än förut och stolt som få. Jag tyckte aldrig att mitt liv var särskilt illa vart jag än befann mig, den ljusa sidan har alltid varit min starka sida. Men med självreflektionen upplyst kan jag inte annat än att buga och applådera.

Antagligen är det inte meningen att jag ska frälsa vår jord med mina ord. Kanske är det tillräckligt att befria sig själv från iterativa fällor och bara fokusera på att leva ett så gott liv jag kan. Då är spridningen av lycka och glädje oundvikligt och jag delar med mig av min skatt utan ens den minsta ansträngning.

Här sitter jag och är glad, och genuint tillfreds med mig själv. <3

Jag är bra.

vision — Mon, 03 Mar 2014 19:45:54 +0000

Nästan ett år har gått sedan jag senast tog en titt på min egen stil. När någonting nu kallade.

Förbluffad över mina så väl valda fraser fascineras jag över min egen nakenhet. Jag hade glömt hur mycket orden betyder för mig, vilken del de har i mitt liv. Pressen blev för stor och allt hände så fort. Jag antar att avstängning var det enda sättet för mig att hantera min avskärmning till den verklighet jag levt i så länge.

Väl distanserad till min sinnesrevolt är jag stark nog att möta mitt inres spegel igen. Ett år av miljontals känslor och skälvande situationer. Så många val, helt olika den jag alltid varit; För att kunna möta och bli den som jag är idag. Same, same, but different.

Min själ har skrikit i förtvivlan, dansat med djävulen och sett himmelriket i vitögat. Aldrig någonsin har livet varit mindre svart och vitt. I en regnbågsfärgad tillvaro, uppslupen av törst till mera, mitt i hopplösheten, fann jag äntligen vad jag har väntat på. En kärlek jag aldrig anat kunde drabba mig. En kärlek så stark och generös att jag ibland blir nervös att vara en del av. Jag har aldrig stått på mina egna ben mer och sett så mycket raseras på så kort tid. Jag har heller aldrig funnit ett sånt omedvetet stöd ifrån någon levande människa, endast genom dina andetag. Först när vi är intill varandra känner jag mig fulländad och ingenting spelar någon roll, det är så här total lycka smakar.

Du ger mig sinnesfrid, i dina ögon ser jag det liv jag vill ha och från din kropp alstrar jag all den värme jag behöver. Med dig står tiden still, samtidigt som den förflyttar sig fortare än vad jag kan förstå.

Vi hade inte en aning, men du räddade mig.

Jag älskar dig.

Om jag kunde göra någonting ogjort skulle det vara det här!

vision — Tue, 04 Dec 2012 15:33:33 +0000

Sedan barnsben har jag flytt in i dimman för att döva mitt dåliga samvete, mitt dåliga samvete för att inte räcka till, för att inte leva upp till alla skyhöga förväntningar som förväntas av mig. Av mig, ja. Nu känner jag att jag verkligen nått en ny sorts botten och jag vill leva ett öppet och ärligt liv istället!

Ut ur skuggorna!!

Fuck, vad jag har ställt till det! Jag är en smittorisk för mig själv och andra. Jag spyr på mig själv och förstår inte varför . Nog för att jag kommit till fantastiska självinsikter, men till priset av vadå? Jag kommer länge att ifrågasätta min egen förlåtelse av mig själv.

Det känns förjävligt att allt som behövdes var att älska Mig. Hela tiden har jag sett på det ur helt fel vinkel! Jävla idiot!!!!!!!!

Ur en ny vinkel

vision — Sun, 18 Mar 2012 20:35:43 +0000

Ensamheten ger mig perspektiv på saker jag annars tagit för givet.

Det har gått tre dagar.

Fortare än jag anat blev en tomhet min kompanjon, ibland mer närvarande än annars.

Min insikt är upplyftande och (h)ärlig.

Min saknad dig är stor.

Lev

vision — Tue, 14 Feb 2012 13:19:21 +0000

Det finns så mycket att säga att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.
Min kropp och min själ har svämmat över utav känslor igen den senaste tiden och nu börjar äntligen friden infinna sig. Tillslut.

Jag försöker men kan inte rikta mina ord, utan faller istället platt och jag vimsar bort varenda bokstav mitt i sörjan. Jag kan inte styra mina känslor, jag kan bara utforska dem för att se vad som döljer sig i skuggan av dess skönhet. Eller i skönheten av deras skuggor? Jag vet inte vilket det mest handlar om i första hand. Vi är alla både onda och goda. Ingen är fulländad åt något håll.
Jag gick länge i svårförstådda skor, där de inre jävlarna dansade med mitt sinne.
Jag förstod inte vad som pågick, men trodde att det måste vara så här. Så där…

Ännu en insikt har kommit till mig (o lyckliga jag som hela tiden fortsätter att lära!) och det är att rädsla kan uttrycka sig i fler stilar än vad som först är troligt.
Den kan få det mest bisarra att verka logiskt, vilket kan leda till att man försöker skaka av sig det viktiga i livet – innan det förloras, för att själv slippa gå miste om ljuvligheten.
Vansinne, säger jag nu! Drabbad överlevare. Hur kunde jag resonera som jag gjorde?
Det var inte att resonera, det var någonting annat det…
Skuldlös och full av hybris, blev mitt ego uppblåst och gick på extas. Så många gånger som jag sett hur dimman lättat, bara för att kliva in i ännu ett moln av okunskap.
Som tur är förändras vi i oändlighet och tacksamt vandrar jag vidare igen.

Jag stakar mig fram, som om tangentbordet vore av is och mina fingrarna en simpel träsko.
Det är dags att sätta igång nu.
Även om vi på sätt och vis lever för evigt, betyder det inte att vi har hur lång tid på oss som helst att ta tag i det vi önskar.
Den personen som jag är idag kan vara någon annan innan solen hunnit gå upp igen imorgon.
Vad tjänar då all väntan till?

Jag ska hinna med det mesta!

Kurage

vision — Tue, 27 Dec 2011 18:32:35 +0000

Är mod att handla utan kredit?
Är det först när vi i sanningsenlighet med oss själva, tar ett djupt andetag och korsar strömmen
oberoende på vad som väntas kan? Är det i så fall därför det kan vara så chockerande?
När det omöjligt genomskinliga visar sig nu ligga bakom, vad har då förändrats?
Allting, måste jag påstå. Just för att det är sant.
När vi släpper våra normer och värderingar och istället låter det inre barnets nyfikenhet flöda – då är vi ärliga och bortom vår egen skuggas dunkel.
Ridån vi lagt över det som skrämt oss, det som förrått oss och det vilket vi själva valt att ta avstånd ifrån. Det som vi valt att berusa oss med.
Mod är att ta reda på vem man själv är och vad ens innersta väsen önskar.
Mod är att våga ta risken att trampa på en o annan tå – för att själv slippa drunkna. Save yourself and save the world.
Med absolut inga undantag gäller regeln på flygplan följande; När syrgasmaskerna fälls ned, ta då först på din egen! Så Att Du kan hjälpa din nästa efter det.
Det är lätt att i bitterhetens syrliget missta mod för någonting helt annat.
Vems ego är störst, mitt vars jag försöker följa min egen livsväg? Eller dess vars tår kan ömma över någon dag?
Själv bandagerar jag gärna lite här och där, in the spirit of the greater good.
Att snacka är relativt enkelt, vi vet inte hur vi reagerar fören vi hamnar i situationen. Det häftigaste utav allt är att vi helt plötsligt kan vända för att vi vill och bara avbryta ett beteendemönster som har präglat oss och varit vår vilja för så lång tid.
Helt plötsligt är det inte gott att röka längre och det som var ett måste under kontrollerad aktion, övergick till någonting vackert och självhelande.
Det händer små mirakel varje dag.
Ibland även stora. Att värdesätta och att våga uppskatta dem för vad de verkligen är – ja det är åtminstone i min värld vad jag kallar mod.
Att våga tala och stämma ton för sina ord.

Mod är att våga trotsa sin egen kluvenhet och sedan finna sig själv på andra sidan, ändå lite starkare.

Uppvaknad

vision — Sun, 04 Dec 2011 22:59:50 +0000

Jag kan inte rädda världen utan att ta hand om mig själv.
Jag kan inte förstå andra om jag inte löser mina egna mysterier först.
Hur ska min energi räcka, om jag hela tiden lägger den på andra och deras illvilja att förändra sina egna situationer.
Från och med nu skall jag lyssna.
Från och med nu skall jag endast ge råd, när råd ombedes.
Från och med nu är det slutsassat, färdigpredikat och överspelat.
Inte ens jag själv orkar höra på mig längre.
Idag fick jag nog.
Jag är hellre det trygga stödet jag gillar att vara, än pekaren som hela tiden försöker få folk att förstå vad som är bäst för dem själva.
Varför ska jag spendera sena timmar genom att oroa mig för andra?
Jag har hela tiden trott att det varit rätt, eftersom jag ansett det vara det korrekta uppförandet i en välmenande och artig värld.
Som den snälla och duktiga flickan jag är. Alltid varit.
Idag, snart 24 år gammal inser jag vilket tafatt försök det är att vara någon slags hobby-psykolog-polis-lärare, åt människor som inte ens bett mig.
Till människor jag trott mig göra tjänster.
Till er det berör: Jag ber om ursäkt!
Mitt sätt är rätt sätt. För mig. Jag har fortfarande all rätt att tycka vad jag vill om hur andra personer ska leva sina liv, eller vilka val de ska göra…
Men från och med ikväll ska jag släppa det ansvaret jag själv åtagit mig.
Från och med ikväll ska jag fokusera på mig själv! Såklart även på mina relationer, men inte på någon annan specifik människa.
Det är en oerhörd lättnad att helt plötsligt förstå att så länge jag gör Mina val, behöver jag bara stå till svars för Dem.
Inte för vad någon i min närhet gör. Jag har varit rädd för att dömas utifrån valen mina medmänniskor gjort. Jag har varit skräckslagen för att folk ska tro att det är någonting som har med mig som person att göra.
Nu när jag skriver det förstår jag hur korkat det låter.
Från och med ikväll är det Jag som gäller!

Min person, mina val, mina vanor och ovanor, min historia, min framtid, mitt leverne och mina intressen.
Dessa är de saker som jag skall värderas utifrån.
Min omgivning är inte mina val. Jag älskar dem av olika anledningar, men jag kan inte kontrollera dem. De är lika fria själar som jag själv.

Och så lättades helt plötsligt hela världens tyngd ifrån mina nätta axlar. Jag lever!

Forca lyckan! part. 1

vision — Thu, 31 Mar 2011 07:40:07 +0000

Efter månaders prövning och koder att knäcka har jag kommit fram till följande:

Man kan aldrig slappna av. Detta låter först jobbigt, men i själva verket så ger det så mycket mer energi tillbaka än vad man gör av med – och i så fall betyder det att det är mycket jobbigare att slappna av än att inte göra det.

Musik och melodier av olika slag, är mycket viktigt för att leda till några av befattningarna inom begreppet lycka. Ljud är vibrationer och det är just det livet är uppbyggt utav. Rörelse.

Det är därför vi mår bättre ju mer rörelse vi själva är i, tänker jag…

Det är också viktigt att vara öppenhjärtad och rakryggad, ödmjuk och rättvis. Att stå på sig. Att veta när man bör vika. Och tillsist kommer det återigen – tänk positivt!!!!!

Man kan tycka ”ska inte det där tjatet om att tänka positivt lägga sig nån gång?” Svaret är Nej. För det är så jävla enkelt. Inte enbart, men du når aldrig dit om du inte tänker positivt. Det är så säkert. Det krävs mycket kom-ihåg. Man faller lätt tillbaka till gamla mönster och det krävs år av utövning. Det har tagit mig 7 år att vänja bort okontrollerade spontanryck och kommentarer eller humör. Det har tagit så pass lång tid att få begrepp om hur jag verkar fungera och hur jag ska bemöta världen på allra bästa sätt.

Sömn! Nyckeln till alla bra dagar, tror jag… Jag vet att de enda gångerna numera när jag ibland tappar det och mentalt sätter mig på golvet med raka ben o slår nävarna i mattan – är just när jag inte fått sova. Är jag väldigt trött eller närmare utmattad har jag lätt för att le (det är ju det bästa och roligaste sättet att få ny energi, att skaffa ork), men jag har också lika lätt för att bli upprörd. Det värsta är att jag hela tiden är medveten om hur jag låter eller uppför mig, men det är som att jag glömmer av att det är Jag som talar och att Jag faktiskt kan byta ord och ändra tonläget när som helst…. Men jag bara lyssnar o ser vad som händer. Jag tror, om jag förstår glädje måste jag förstå motsatsen också. Då har jag fördel redan på sätt o vis, för jag har sett o hört mycket skit. Men jag har skrattat många fler gånger! Vilket jag också tänker fortsätta med.

Forca lyckan i alla fall… Bestäm dig vart du ska – och rikta dig dit! Inga omvägar eller omkringflytande drömbies. Där är vägen. Följ den.

You can be whoever you want to be. =)

My Love, My drug

vision — Thu, 11 Nov 2010 09:30:54 +0000

I need to need you

I need to feel

I need to hold you

To keep it real

I´m all alone

You´re always there

I get upset

and I don´t care

This wicked game

How long is life

An awful truth

an inner strife

Where is your heart at?

How does it feel?

I need your love to make it real

I´m dizzy

I´m frightend

I wanna get back again

This timewarp

I´m feeling

a baffled dear old friend

i want it all.

Tabu

vision — Wed, 21 Jul 2010 17:47:36 +0000

Dont run your life

by what if´s and why´s

Dont open your mouth unless you dont tell lies

My heads a fool

My love a game

who ever i was wont be the same

My father a dead man

A lost loving hug

My mother, didnt really know her

but i guess it´s like above

I miss them

would kiss them

a daugthers lonely tears

I missed them

and needed them

Through all these fucking years.

Really

Who the hell do you think you are?