Här sitter jag och ser tillbaka på mitt liv, redo för min framtid. Aldrig någonsin hade jag vågat tro att lyckan skulle hålla i sig så länge, för visst var det väl ändå aldrig någon riktig fröjd och varaktighet i livet? Var det inte så man fick lära sig, inte av ord, men av andras erfarenheter och eviga jämkande. Sällan kunde någon njuta dagens frukt för det var ju alltid nått nytt djävulskap som skulle komma att ställa till det senare, sade man. Även om det inte gjorde det.

Här sitter jag, med nyckeln till Eureka och gottar mig i en pläd av självinsikt samtidigt som jag inte längre förstår varför människor som inte trivs med sin situation inte förstår att de själva bär ansvaret för hur de speglar sin värld. Det svåraste i förståelsen var att släppa taget om det sjunkande skeppet av näras förtvivlan och negativa egocentro. Men särskild avancerat perspektiv är det ändå inte. Kanske är det upp till mig och andra att sprida denna trevnad? Världsfred runt hörnet om kullen.

Här sitter jag och känner att jag bär på en hemlighet i alkemisk stil, något så simpelt som vatten. Vi består utav det och har det inom oss, det kan rädda liv och släcka den törst som alla bär på. Det finns överallt och då tar vi det för givet, men allt som krävs för att bli fullkomligt omkullslagen av dess samlade massor är inte mer än en bråkdel av dess fulla potential och kraft. Livet, så som havet går i vågor och kanske är det inte så märkligt ändå, att vi är såpass influerade av dess uppbyggnad, med alla dessa likheter.

Det sägs att du är vad du äter, men mer än så vill jag påstå att du är vad du tänker. Attraktionslagar är realitet och det du sänder ut till resten av universum kommer att hitta sin väg tillbaka igen, med ny och uppdaterad styrka. Jag brukade undra varför mitt liv var så obalanserat och när jag skulle få igen vad jag faktiskt var värd, varför olycka och neråtspinn aldrig tycktes lämna mig ifred. Jag tänkte rätt, men jag handlade helt annorlunda. Varje dag bröt jag mot mina egna principer och talade om för mig själv och alla världens hörn att jag inte förtjänade bättre, utan att ens förstå vad jag gjorde. Jag strävade i positiva, men tunga steg, och varje gång jag nådde toppen, trillade jag ner igen. Tills en dag när jag tydligen fått nog av alla skrapsår och blåmärken på min sargade själ. Tills jag satte ned min fot och sa stopp. Före jag vände upp och ner på allt och hamnade på det sidospår som äntligen skulle leda mig ur den söndriga skiva jag envisats med att dansa på så länge.

Här sitter jag nu, mer beredd än förut och stolt som få. Jag tyckte aldrig att mitt liv var särskilt illa vart jag än befann mig, den ljusa sidan har alltid varit min starka sida. Men med självreflektionen upplyst kan jag inte annat än att buga och applådera.

Antagligen är det inte meningen att jag ska frälsa vår jord med mina ord. Kanske är det tillräckligt att befria sig själv från iterativa fällor och bara fokusera på att leva ett så gott liv jag kan. Då är spridningen av lycka och glädje oundvikligt och jag delar med mig av min skatt utan ens den minsta ansträngning.

Här sitter jag och är glad, och genuint tillfreds med mig själv. <3

Förbluffad över mina så väl valda fraser fascineras jag över min egen nakenhet. Jag hade glömt hur mycket orden betyder för mig, vilken del de har i mitt liv. Pressen blev för stor och allt hände så fort.  Jag antar att avstängning var det enda sättet för mig att hantera  min avskärmning till den verklighet jag levt i så länge.

Väl distanserad till min sinnesrevolt är jag stark nog att möta mitt inres spegel igen. Ett år av miljontals känslor och skälvande situationer. Så många val, helt olika den jag alltid varit; För att kunna möta och bli den som jag är idag.  Same, same, but different.

Min själ har skrikit i förtvivlan, dansat med djävulen och sett himmelriket i vitögat. Aldrig någonsin har livet varit mindre svart och vitt. I en regnbågsfärgad tillvaro, uppslupen av törst till mera, mitt i hopplösheten, fann jag äntligen vad jag har väntat på. En kärlek jag aldrig anat kunde drabba mig. En kärlek så stark och generös att jag ibland blir nervös att vara en del av. Jag har aldrig stått på mina egna ben mer och sett så mycket raseras på så kort tid. Jag har heller aldrig funnit ett sånt omedvetet stöd ifrån någon levande människa, endast genom dina andetag. Först när vi är intill varandra känner jag mig fulländad och ingenting spelar någon roll, det är så här total lycka smakar.

Du ger mig sinnesfrid, i dina ögon ser jag det liv jag vill ha och från din kropp alstrar jag all den värme jag behöver. Med dig står tiden still, samtidigt som den förflyttar sig fortare än vad jag kan förstå.

Vi hade inte en aning, men du räddade mig.

Jag älskar dig.

Than this of Juliette and her Romeo

Somehow we survive!

Det har gått tre dagar.

Fortare än jag anat blev en tomhet min kompanjon, ibland mer närvarande än annars.

Min insikt är upplyftande och (h)ärlig.

Min saknad dig är stor.

Jag försöker men kan inte rikta mina ord, utan faller istället platt och jag vimsar bort varenda bokstav mitt i sörjan. Jag kan inte styra mina känslor, jag kan bara utforska dem för att se vad som döljer sig i skuggan av dess skönhet. Eller i skönheten av deras skuggor? Jag vet inte vilket det mest handlar om i första hand. Vi är alla både onda och goda. Ingen är fulländad åt något håll.
Jag gick länge i svårförstådda skor, där de inre jävlarna dansade med mitt sinne.
Jag förstod inte vad som pågick, men trodde att det måste vara så här. Så där…

Ännu en insikt har kommit till mig (o lyckliga jag som hela tiden fortsätter att lära!) och det är att rädsla kan uttrycka sig i fler stilar än vad som först är troligt.
Den kan få det mest bisarra att verka logiskt, vilket kan leda till att man försöker skaka av sig det viktiga i livet – innan det förloras, för att själv slippa gå miste om ljuvligheten.
Vansinne, säger jag nu! Drabbad överlevare. Hur kunde jag resonera som jag gjorde?
Det var inte att resonera, det var någonting annat det…
Skuldlös och full av hybris, blev mitt ego uppblåst och gick på extas. Så många gånger som jag sett hur dimman lättat, bara för att kliva in i ännu ett moln av okunskap.
Som tur är förändras vi i oändlighet och tacksamt vandrar jag vidare igen.

Jag stakar mig fram, som om tangentbordet vore av is och mina fingrarna en simpel träsko.
Det är dags att sätta igång nu.
Även om vi på sätt och vis lever för evigt, betyder det inte att vi har hur lång tid på oss som helst att ta tag i det vi önskar.
Den personen som jag är idag kan vara någon annan innan solen hunnit gå upp igen imorgon.
Vad tjänar då all väntan till?

Jag ska hinna med det mesta!

Min person, mina val, mina vanor och ovanor, min historia, min framtid, mitt leverne och mina intressen.
Dessa är de saker som jag skall värderas utifrån.
Min omgivning är inte mina val. Jag älskar dem av olika anledningar, men jag kan inte kontrollera dem. De är lika fria själar som jag själv.

Och så lättades helt plötsligt hela världens tyngd ifrån mina nätta axlar. Jag lever!

I en liten svart låda
Bortglömd i den mörkaste av korridor
Fjärran från imorgon
Mycket längre från igår
Där samlar hon sin smärta
Där dansar svag med svek
Där skyddar hon sin verklighet
från vardagens hemska lek

I sin målade massaker
Lever hon sig fri
Hon trivs och lever väl och gott
Hon skapar harmoni

Hur täcker man en hjälplös?
Någon som aldrig finner eget hopp
Hur väcker man de döda?
Som inte har kvar sin kropp

I en liten svart låda
Gömmer man undan vad som känns för svårt
I en korridor långt bort i fjärran
när livet slår en hårt
Där samlar hon sin smärta
Där dansar svag med svek
Där skyddar hon sin verklighet
Från vardagens hemska lek.

I need to feel

I need to hold you

To keep it real

I´m all alone

You´re always there

I get upset

and I don´t care

This wicked game

How long is life

An awful truth

an inner strife

Where is your heart at?

How does it feel?

I need your love to make it real

I´m dizzy

I´m frightend

I wanna get back again

This timewarp

I´m feeling

a baffled dear old friend

.

.

.

i want it all.

Jag är rädd för vad jag ska se

Vi slutar inte falla

Jag försöker mer

att le