Här sitter jag och ser tillbaka på mitt liv, redo för min framtid. Aldrig någonsin hade jag vågat tro att lyckan skulle hålla i sig så länge, för visst var det väl ändå aldrig någon riktig fröjd och varaktighet i livet? Var det inte så man fick lära sig, inte av ord, men av andras erfarenheter och eviga jämkande. Sällan kunde någon njuta dagens frukt för det var ju alltid nått nytt djävulskap som skulle komma att ställa till det senare, sade man. Även om det inte gjorde det.

Här sitter jag, med nyckeln till Eureka och gottar mig i en pläd av självinsikt samtidigt som jag inte längre förstår varför människor som inte trivs med sin situation inte förstår att de själva bär ansvaret för hur de speglar sin värld. Det svåraste i förståelsen var att släppa taget om det sjunkande skeppet av näras förtvivlan och negativa egocentro. Men särskild avancerat perspektiv är det ändå inte. Kanske är det upp till mig och andra att sprida denna trevnad? Världsfred runt hörnet om kullen.

Här sitter jag och känner att jag bär på en hemlighet i alkemisk stil, något så simpelt som vatten. Vi består utav det och har det inom oss, det kan rädda liv och släcka den törst som alla bär på. Det finns överallt och då tar vi det för givet, men allt som krävs för att bli fullkomligt omkullslagen av dess samlade massor är inte mer än en bråkdel av dess fulla potential och kraft. Livet, så som havet går i vågor och kanske är det inte så märkligt ändå, att vi är såpass influerade av dess uppbyggnad, med alla dessa likheter.

Det sägs att du är vad du äter, men mer än så vill jag påstå att du är vad du tänker. Attraktionslagar är realitet och det du sänder ut till resten av universum kommer att hitta sin väg tillbaka igen, med ny och uppdaterad styrka. Jag brukade undra varför mitt liv var så obalanserat och när jag skulle få igen vad jag faktiskt var värd, varför olycka och neråtspinn aldrig tycktes lämna mig ifred. Jag tänkte rätt, men jag handlade helt annorlunda. Varje dag bröt jag mot mina egna principer och talade om för mig själv och alla världens hörn att jag inte förtjänade bättre, utan att ens förstå vad jag gjorde. Jag strävade i positiva, men tunga steg, och varje gång jag nådde toppen, trillade jag ner igen. Tills en dag när jag tydligen fått nog av alla skrapsår och blåmärken på min sargade själ. Tills jag satte ned min fot och sa stopp. Före jag vände upp och ner på allt och hamnade på det sidospår som äntligen skulle leda mig ur den söndriga skiva jag envisats med att dansa på så länge.

Här sitter jag nu, mer beredd än förut och stolt som få. Jag tyckte aldrig att mitt liv var särskilt illa vart jag än befann mig, den ljusa sidan har alltid varit min starka sida. Men med självreflektionen upplyst kan jag inte annat än att buga och applådera.

Antagligen är det inte meningen att jag ska frälsa vår jord med mina ord. Kanske är det tillräckligt att befria sig själv från iterativa fällor och bara fokusera på att leva ett så gott liv jag kan. Då är spridningen av lycka och glädje oundvikligt och jag delar med mig av min skatt utan ens den minsta ansträngning.

Här sitter jag och är glad, och genuint tillfreds med mig själv. <3

I våndan vandrar jag, en annars stilla bris. Hur ska jag kunna välja? Varför måste man behöva välja, separera och särskilja, om man vill göra mycket? I en splittrad dans tangerar jag längs piren till mitt förundrade sinne.

Det paradoxala i hela min icke-uppenbarelse är en rak motsats i övrigt sinnestillstånd. Sjukt nog har jag aldrig mått så här bra! Inom mig, med mig, genom mig. Men vinden försvinner aldrig, den är högst rörlig och förflyttar sig hela tiden, the code of life. Eller? Dagens samhälle måste ha vuxit ifrån det, i sin jakt på makten. Eller inte?

Det känns som att jag so far har lyckats jävligt bra i livet. Med insikter som sådana, växer dock rädslan för att ruinera alltsammans. Ändå leker jag vidare, som ett litet barn rycks det på lite axlar, innan jag låter mitt ego dränera min, mer eller mindre, annars så överhängande ansvarskänsla. ”För jag behöver det”.

Jag har inga problem i världen. Det finns folk med problem. Jag är inte en av dem. Jag erinrar mig mottagelser ifrån livet och ödmjukt älskar jag det.

Tack!

Det är det enda konkreta jag idag, 24 år senare, kan fastställa. Att det repeterar sig hit och upprepar sig dit. Det spelas samma låt, men refrängerna är nyare än verserna. Eller tvärtom. För varje gång som det går riktigt bra, så är det också dags för någonting nytt och spännande att inträda. Ibland gillar jag det och ibland gör det mig förbannad. Just nu känner jag mig som en förvirrad 14-åring igen, jag trodde att jag hade glömt bort, förträngt den känslan. Men alldeles för länge har jag jobbat på att förtränga.

Så nu, när jag äntligen går lite med vinden, vaknar jag upp mitt i ett inre inferno, där jag inte längre styr så mycket som jag önskar.

Jag drömmer konstant. Jag vill hela tiden addera. Jag vill ha mer, jag vill ha mycket! Jag vill flyga hänsynslöst och jag vill få lov att falla.  Mina uppsåt är aldrig av ondo. De är barnsligt kära och vill bara sprida sin energi vidare, de vill fånga det som inte går att ta på, de vill känna luftens osynliga lust under sina vingar. De vill inte kännas vid lagar och hinder, det eldar snarare på dess agressivitet och ett evigt frustande bankar i mitt hjärtas kammare.

Det blir aldrig mindre komplicerat, man förstår bara lite mer.

Innan man inte förstår sig på nästa moment, hur det skall tas med.

Jag vill ju bara Ha Kakan OCH Äta Den!

Ännu en fas genomförd och avslutad. Jag känner det i mitt inre. Det är som att vakna upp ur en dröm.

Come clarity.

Man vill inte vakna upp, det var skönt att leva med tro, hopp och kärlek. Men det finns helt enkelt för mycket forskare i mig.

Jag behöver förstå, känna på, smaka kunskapen. Utan den tappar allt fokus och min värld och existens känns ostadig. Med den känns allt formbart. Förnybart. Som om jag drar nytta ur all kraft som energin genererar och på något sätt återuppstår ur askan, likt fågel Fenix, stolt och osårbar.

En våg av illamående sköljer mitt sinne när jag tänker på allt avsagt ansvarstagande människor runt om i världen, bara tar sig rätten att utföra. Utan att tänka på att universum kretsar kring någon annan än de själva.

Vid dessa stunder av… funderingar, så undrar jag ibland om historien är förutbestämd att upprepa sig? Som årsringar på ett träd spinns Homo Sapiens medvetande in i kosmos oändliga spiraler. Eller nej? Eller jo?

Oavsett detta så måste jag nu skaka av mig känslan och känna efter hur jag själv mår, bortom alla andras tankar. Där finner jag min frid igen. Mitt inre lugn och happy place. Detta är utveckling i sitt esse.

”Ett anspråkslöst förslag”

Vi lever i en farlig tid.
Vi lever mitt i ett masshysteriskt mediekaos och vi blir inte bara riktade utan också förgiftade var eviga dag. Vi måste rusta oss för artens överlevnad. Vi måste säkra Homo Sapiens framtid och stoppa upp utvecklingen, avveckla den och krypa tillbaka till våra rötter.
Enda sättet att lyckas kontrollera detta är om makthavarna sätter ner foten, slår näven i bordet och förbjuder all undergångsproducering som tillåts pågå.
Vi kan inte låta det vara gott nog med att sätta varningstexter på cigaretter, snus och alkohol. Människorna är dumma och de bryr sig inte om smålappar. Vi måste förbjuda och kriminallisera all produktion och allt användande, eftersom det ökar risken för vår hela civilisations kortlevnad.
I samband med att detta sker måste vi även förbjuda fett och kolhydrater, eftersom även detta bidrar till rasernas för tidiga dödar och osunda leverne. Amerikanska studier visar klara besked på att befolkningen har en oerhört låg respektnivå för dessa tu och att de alltså heller inte lyckats hantera dessa produkter på ett hälsosamt sätt.
Med detta vill jag säga; olagliggör godis och chips, bort med all potatis och allt ris, inget smör och ingen ost eller mjölk. Jag skulle kunna föreslå så kallade ”miniprodukter” med låg fetthalt istället, men eftersom dessa innehåller onaturliga ersättningsämnen sätter sig mitt samvete starkt på tvären.
Förbjud alla e-nummer också, som färgämnen och annat oetiskt. Halvfabrikat, snabbmat och friterat bör bli ett minne blott.
Vad ska vi då äta egentligen, kanske de flesta undrar? Ja, vad åt man förr i världen, innan besprutningens tid?
- Jo, man slaktade sitt egna kött och det åts minsann upp också! (Här får man i sig den
lilla gnutta fett som är den enda acceptabla, förutom ifrån fisk som också är okej att fånga själv, och den som är viktig för att hålla vår hjärna lagom inbäddad samt för att smörja våra leder.) Till detta kan man med gott samvete äta vilda örter och bär. Fri frukt är helt okej att smaska på, så länge det inte överkonsumeras – då kommer nämligen tänderna att fräta sönder.

Hela tiden är vi människor omringade av tidningar, tv-program och propaganda av alla dess olika slag, där vi får höra att saker och ting ska vara på det ena eller andra sättet.
Detta skapar ett otroligt kaos i den naturliga balansen, vi blir översvämmade med information om diverse strunt och dagliga uppgifter som sprids oss emellan, vilket i sin tur driver folket till vansinnessjukdom. Stress, kallas detta vansinne. Stress härdar inte, det dödar. Därför måste vi döda det först, innan det tar livet av hela vår planet. Förbjud stress och bannlys det! Vi måste gå samman mot detta massmonster och skära halsen av det innan det sväljer den redan ostadiga värld vi känner till som planeten Tellus.

Eftersom människan är missbrukare av naturen, bör alla alltid bara få precis vad de behöver för att överleva och aldrig mer eller mindre. Får de för lite blir de giriga och stressade. Får de för mycket blir de ännu girigare och sprider ännu mera stress till de personer som de möter. Eftersom vi nu förbjudit stress måste vi därför göra allt med måtta, eller som Svensken säger: Lagom.

Slutligen, för framtida Homo Sapiens allra bästas skull, så borde nästa steg bli den naturliga sellektionen – elimineringen av de svaga. Likaväl som det är stötande mot mänskligheten att äta preventivmedel, lika fel är det att låta människor medicineras. Starka människor behöver inte kemiskt framställd hjälp. De kan andas, röra sig, tänka, tala och fungera i samhället ändå. De fyller sin funktion i livet och de stjäl inte energi ifrån sina medmänniskor. En sjuk person drar alltid ned de som befinner sig runtomkring, även om denne också kan få folk att le.
Vi rotar runt på fel ställen, leker Gud, när vi låter de som egentligen inte skulle varit här – leva. Att mörda någon, ja det är fel. Men att låta naturen ha sin gång, att låta Moder Jord själv bestämma vad och vilka som är bra för henne eller inte, det kan inte annat än att vara rätt. Annars hade vi fortfarande haft dinosaurier och sabeltandade tigrar springandes på slätterna. Om det så slutar att även de starka och friska människorna dör ut – då har vi åtminstone gjort allt vi kunnat för att förhindra det genom att främja vår stoltaste armé.

För en liten stund så trodde jag inte längre att det gick att falla, Karma var äntligen hemmavid igen.
Desto mer förvånad vart jag när hela verkligheten då vändes upp o ned på, härom kvarten.
Tillräckligt för att en skvätt kunde klämmas och jag skulle komma att känna mig fullständigt tafatt och alldeles rådvill.
Att bli lite moloken är inget märkvärdigt, man får bara inte tappa bort Stinget och Viljan. Utan karta och mål går de ju så lätt vilse.
Det tändes ett ljus i det grådassiga mörkret som lagt sig över den nytillkomna skymningen och det var Hoppet som kom.
Det sa åt oss att en dags sorgearbete är nog och nu var det dags att återigen släppa det redan släppta greppet.
Om vi inte tar kontroll, gör något annat det och tro mig – du vill styra ditt liv själv.

Bara för att du går på en bro – så måste du inte hoppa

Min kropp ÄR mitt tempel och i en sund kropp bor en sund själ.
Den enkla vägen är oftast den svåra och nu får det väll ändå vara färdiggenat. Sport har aldrig intresserat mig lika mycket som resultat, ett handikapp är redan nedtecknat – jag lägger mig inte i diket igen och räknar bilar. Det är en ny tid nu och jag har slutat race´a emot klockan.

Nu tänker jag bara vara så jävla bra jag bara kan va!

Min person, mina val, mina vanor och ovanor, min historia, min framtid, mitt leverne och mina intressen.
Dessa är de saker som jag skall värderas utifrån.
Min omgivning är inte mina val. Jag älskar dem av olika anledningar, men jag kan inte kontrollera dem. De är lika fria själar som jag själv.

Och så lättades helt plötsligt hela världens tyngd ifrån mina nätta axlar. Jag lever!

Inner patience
Love is on our side
And the spirits of wisdom
They will all forever ride
For truth and glory
For justice and for peace
For knowledge and for greatness
For complex and for ease
Summa summarum 
To fight is all we know
Our souls will always trust in us
We’re vikings, cool as snow

Matematik. Logik. Realistiska kontentor. Personifierade kalkylerade bedömningar efter eget tycke. Ligger allt i bakrunden och du behöver inte vara professor för att varken förstå att det är så, eller för att förstå hur du ska lyckas med den basen i just ditt liv. Det är noga uträknat redan, så klart. Det var länge sedan vi för första gången vandrade jorden. Och den har funnits mycket längre än vi.
Men däremot ifall du är öppensinnad, glad och logisk utan att tappa värmen – då kommer lyckliga du kunna vara närvarande och se på hemligheternas stunder när livets bitar faller på plats.

Vackra, vågade värld
Vad du fortsätter att fascinera mig.