Tack för er oro, men inte alltid är den befogad.  Man måste ha lite hopp också.  Vi kan inte låta oss låsas emot mänskligheten bara för att vi gått på ett par nitlotter i livet.
Det vore ju som om spelbranchen skulle läggas ned bara för att jag aldrig blivit miljonär. Det finns alltid en chans
…. och plötsligt händer det!

Mycket har hänt sedan sist. Man måste bli vis som gammal. Erfarenheterna tar ingen paus. Bara tillfälliga viljor att inte lära ifrån dem.

Vi lever ständigt på gränsen. Hela vägen är vi alla lika nära att dö och måste kämpa för våra liv. Oftast överlever vi.

Det finns hela tiden nya saker som vi inte förstår oss på. Varje gåta har ett eget kapitel och när man för en gångs skull tror att man har det. . . då inser man att det är dags att vända blad. Nytt kapitel igen. Nya oförstånd nalkas.

Jag har lärt mig om ångest. Någonstans i vår lämnade jag visst min ödmjukhet. Jag blev självgod och sket, rätt ut sagt, i vad folk tyckte om mig. För folk gillar mig ändå. Jag är nämligen så jävla bra och så jävla mycket bättre än de flesta andra, också, dessutom. (Jag är också så mycket sämre än alla andra och får aldrig sticka ut.)

Så har jag levt. Det slog mig plötsligt. Så vart jag inföst i min egen upplysning igen. Hela tiden tror jag att jag har det, tills jag förstår att jag också måste plocka fram och använda mina goda egenskaper för att det ska räknas. Bara för att solen lyser, blir man inte brun.

Challange accepted.”

…hittade jag nu.

Har jag blivit visare? Knappast. Lärt mig mer? Tveklöst.

Av stora beslut utvecklas vi som hastigast. Det är faktiskt ganska fantastiskt. Livet! Hur det uppenbarar sig, från och till, då och då.

Om man bara törs våga, även om det kan vara svårt som fan innan man sett själva utfallet, så känns det rätt i hela kroppen om det väl är det. Ångesten existerar bara i okunskapen. Så har det nog alltid varit..?

Ibland behöver man bli upplyft. När något hänger sig.

En liten detalj i den stora stygga, annars underbara världen.

Nor do you get mine

We’ve traveled far together

Only separated by time

Jag kan hitta tusentals saker som får mig att må dåligt, som får mig att se vad jag saknar och som inte finns i mitt liv, som jag väldigt gärna skulle vilja ha. Men snälla nån, om jag ska fokusera på det hela tiden så kommer de dåliga energierna att äta upp hela den personen som är den underbara människa som faktiskt är Jag. Folk som inte sett mitt mörker lyser upp när de ser mig, och jag ser att det är en reflektion av vad jag får dem att se. I de här människorna  speglas mitt ljus. I deras ögon ser jag hela min härlighet – och deras. Jag blir påmind om att jag ändå är en otroligt positiv person, som ser lycka i de små stunderna, som vet att mirakel händer varje dag. Hon som inte räds framtiden, skyndar ifrån nuet eller skäms för det förflutna. Hur ska de flyktiga negativen kunna hjälpa mig på något sätt, att fortsätta utvecklas till en bättre person? Det kan de inte.

Det går snabbt, att bli deprimerad, om man hela tiden slutar tänka på vad det är man har. De tankebanorna skrämmer mig på samma sätt som mitt beroende gör. Jag mår underbart, men faller pladask och vill gilla läget, om fel tillfälle banar sin väg framför mig. Det är nu vilja, styrka och disciplin kommer så väl till pass. Tur att jag har övat! För utan dessa tre går det inte, eller det lär åtminstone bli jävligt svårt. Nej, jag ändrar mig tillbaka – det går inte om inte dessa egenskaper tillhandahålls.

Jag står på toppen av berget och kan antingen låta den ljuva brisen svalka min varma kropp, fläktandes mitt hår och lyfta min själ till fullkomlig njutning – eller så kan jag vackla och räkna med att bli omkullblåst inom kort, för att återigen trilla långt, långt ner i historien. Ska man verkligen nöja sig med att resa sig, blåslagen och törnad – bara för att man vet att man kan? Vissa saker kan jag väll ändå låta bli att bevisa för mig själv. Jag vet att jag är stark, så jag måste inte på något sätt gräva ner mig, bara för att kunna stoltsera med att jag tog mig upp, ännu en gång. Nu är det dags att hålla sig kvar, även i de stunder som det kan kännas mer frestande att falla.

Det ÄR INTE värt det! Detta är en ny och ovan situation, men så länge jag håller blicken fixerad på min motivation, så hjälper det otroligt mycket! Då känns allting möjligt! Då känns allting så fantastiskt som det verkligen är. Prövningar kommer det att finnas gott om, för alltid. Men varje utsatt hinder är en utmaning att klara, ett läge att ta sig förbi. Om man går runt det, över, under eller välter undan hela skiten kommer att skifta i perioder, men låt det aldrig någonsin stoppa dig, vad som än händer.

Det spelar ingen roll om du inte vet vad du vill göra med ditt liv redan. Att du inte kan välja yrke eller ens inriktning. Du är ändå inte i valet och kvalet ännu. Hoppa inte över delar av dit liv. Ta allt i den ordning som det följer, så ska du se att det ordnar sig hur bra som helst. Du behöver inte oroa dig för någonting. Allt blir ändå som det ska!

Här visar sig den sanning, jag inte vet om välj.

IBLAND blir det som följer. . . Som alltid med mig är det fullständigt pådrag och smattrande ös, samtidigt som jag  i mitt extrema kontrollbehov försöker att samla ihop och förstå kaoset jag så ivrigt bidrar till att skapa. Jag försöker koppla bort alla tankar för att kunna bygga utan press, men är ironiskt nog rädd för att inte veta allt i förväg. Eftersom allt måste vara perfekt. Eftersom allt alltid måste vara perfekt, kan trycket bli för stort och jag släpper då kontrollen fullständigt och gör något riktigt ogenomtänkt i kompensation! För att jag ”behöver” det. När vi väl åkt så långt. Kanske har jag formats sådan av de olika omständigheter som blivit? Är det bra eller dåligt? För själ och sinne, ja, en liten stund, en kort men underbar sekund! För verkligheten och övriga i den (mig själv på riktigt inberäknad), kanske inte ens att någon berörs, men mestadels: kanske inte alls bara. Kanske för att jag allt för många gånger drömt för långt, när jag istället bara borde drömt större?

Kanske, kanske, kanske, kanske. . . .

Säg si, var sån. Vad är det egentligen som definierar en person, om den är god eller ond? Avsikter, snarare än handlingar. Även om det i praktiken fungerar omvänt, det är åtminstone vad vi reagerar på. Ibland känns det som att jag vuxit upp, men det är mest för korta stunder. Snart kommer osäkerheten krypande, trots att jag sprungit ifrån den så långt. Ibland Vill jag nästan stanna i mörkret, för jag tror att jag förtjänar inte mer. Även om jag vet bättre. Tydligen kommer det alltid att pågå en inre kamp i mitt hjärta, min förvirrade, annars så självsäkra själ. Jag vet vad jag vill! Sedan står det still. . .

Egentligen är jag väldigt glad, förstår inte idag, måste söka frid, har inte tagit mig tid, min kropp står här bredvid. Kanske har jag inte börjat bearbeta allt fören nu, kanske blev jag påmind av tabu.

Okay, nog med splittrande obegrip, och slut på denna privatisering, dock om än den viktig. Vill hela tiden vara riktig.

När jag skriver Måste ordet få va fritt.  Det kan ingen ta ifrån mig, det har alltid varit Mitt.

Jag hatar att visa svaghet och eftersom det skrämmer mig, postar jag det här ändå. En liten skugga i en annars rätt så välbalanserad värld. Någonstans hoppas jag på att få bli accepterad för den jag är, att bli erkänd och framförallt – för att inte vara ensam.

Att ta mig ut ur gamla bojor.

Det bästa vi kan lära oss är att tänka snabbt och handla genomtänkt. Allt för många komplicerade situationer skapas av impulsivt ordkastande och ovilja att förstå någonting ur en annans synvinkel. Vi kan inte ens pausa och det finns en anledning till talesättet ”det är lätt att vara efterklok”. Det är sådant för att du inte blir klok, fören efter du gjort något som du måste lära dig utav.

Det som suger är att det inte räcker att man inser kunskapen, för att det onda ska försvinna. Det som suger är att när vi nu inte kan gå tillbaka och ändra, så kan vi inte heller redan vara där som tiden läkt.

Det hoppas jag att du också gör.