28 Mar

Här sitter jag, på en balkong av välbehag och synar mina vyer. Att levandet kunde bli så bra, att allting kunde kännas så enkelt, även i de stunder när det inte är det.

Här sitter jag och ser tillbaka på mitt liv, redo för min framtid. Aldrig någonsin hade jag vågat tro att lyckan skulle hålla i sig så länge, för visst var det väl ändå aldrig någon riktig fröjd och varaktighet i livet? Var det inte så man fick lära sig, inte av ord, men av andras erfarenheter och eviga jämkande. Sällan kunde någon njuta dagens frukt för det var ju alltid nått nytt djävulskap som skulle komma att ställa till det senare, sade man. Även om det inte gjorde det.

Här sitter jag, med nyckeln till Eureka och gottar mig i en pläd av självinsikt samtidigt som jag inte längre förstår varför människor som inte trivs med sin situation inte förstår att de själva bär ansvaret för hur de speglar sin värld. Det svåraste i förståelsen var att släppa taget om det sjunkande skeppet av näras förtvivlan och negativa egocentro. Men särskild avancerat perspektiv är det ändå inte. Kanske är det upp till mig och andra att sprida denna trevnad? Världsfred runt hörnet om kullen.

Här sitter jag och känner att jag bär på en hemlighet i alkemisk stil, något så simpelt som vatten. Vi består utav det och har det inom oss, det kan rädda liv och släcka den törst som alla bär på. Det finns överallt och då tar vi det för givet, men allt som krävs för att bli fullkomligt omkullslagen av dess samlade massor är inte mer än en bråkdel av dess fulla potential och kraft. Livet, så som havet går i vågor och kanske är det inte så märkligt ändå, att vi är såpass influerade av dess uppbyggnad, med alla dessa likheter.

Det sägs att du är vad du äter, men mer än så vill jag påstå att du är vad du tänker. Attraktionslagar är realitet och det du sänder ut till resten av universum kommer att hitta sin väg tillbaka igen, med ny och uppdaterad styrka. Jag brukade undra varför mitt liv var så obalanserat och när jag skulle få igen vad jag faktiskt var värd, varför olycka och neråtspinn aldrig tycktes lämna mig ifred. Jag tänkte rätt, men jag handlade helt annorlunda. Varje dag bröt jag mot mina egna principer och talade om för mig själv och alla världens hörn att jag inte förtjänade bättre, utan att ens förstå vad jag gjorde. Jag strävade i positiva, men tunga steg, och varje gång jag nådde toppen, trillade jag ner igen. Tills en dag när jag tydligen fått nog av alla skrapsår och blåmärken på min sargade själ. Tills jag satte ned min fot och sa stopp. Före jag vände upp och ner på allt och hamnade på det sidospår som äntligen skulle leda mig ur den söndriga skiva jag envisats med att dansa på så länge.

Här sitter jag nu, mer beredd än förut och stolt som få. Jag tyckte aldrig att mitt liv var särskilt illa vart jag än befann mig, den ljusa sidan har alltid varit min starka sida. Men med självreflektionen upplyst kan jag inte annat än att buga och applådera.

Antagligen är det inte meningen att jag ska frälsa vår jord med mina ord. Kanske är det tillräckligt att befria sig själv från iterativa fällor och bara fokusera på att leva ett så gott liv jag kan. Då är spridningen av lycka och glädje oundvikligt och jag delar med mig av min skatt utan ens den minsta ansträngning.

Här sitter jag och är glad, och genuint tillfreds med mig själv. <3

03 MarJag är bra.

Nästan ett år har gått sedan jag senast tog en titt på min egen stil. När någonting nu kallade.

Förbluffad över mina så väl valda fraser fascineras jag över min egen nakenhet. Jag hade glömt hur mycket orden betyder för mig, vilken del de har i mitt liv. Pressen blev för stor och allt hände så fort.  Jag antar att avstängning var det enda sättet för mig att hantera  min avskärmning till den verklighet jag levt i så länge.

Väl distanserad till min sinnesrevolt är jag stark nog att möta mitt inres spegel igen. Ett år av miljontals känslor och skälvande situationer. Så många val, helt olika den jag alltid varit; För att kunna möta och bli den som jag är idag.  Same, same, but different.

Min själ har skrikit i förtvivlan, dansat med djävulen och sett himmelriket i vitögat. Aldrig någonsin har livet varit mindre svart och vitt. I en regnbågsfärgad tillvaro, uppslupen av törst till mera, mitt i hopplösheten, fann jag äntligen vad jag har väntat på. En kärlek jag aldrig anat kunde drabba mig. En kärlek så stark och generös att jag ibland blir nervös att vara en del av. Jag har aldrig stått på mina egna ben mer och sett så mycket raseras på så kort tid. Jag har heller aldrig funnit ett sånt omedvetet stöd ifrån någon levande människa, endast genom dina andetag. Först när vi är intill varandra känner jag mig fulländad och ingenting spelar någon roll, det är så här total lycka smakar.

Du ger mig sinnesfrid, i dina ögon ser jag det liv jag vill ha och från din kropp alstrar jag all den värme jag behöver. Med dig står tiden still, samtidigt som den förflyttar sig fortare än vad jag kan förstå.

 

Vi hade inte en aning, men du räddade mig.

Jag älskar dig.

02 AprTro, hopp… och lite kärlek

Jag orkar faktiskt inte bry mig om vad andra personer tycker längre. Dvs när de tycker att jag resonerar fel, men det känns rätt. 
Jag behöver vara ensam i grunden för en gångs skull, stå på mina egna ben. Hur ska jag lära mig att inte bli bränd när jag hela tiden surfar runt i ett skyddsnät av vänligtsinnande, överbeskyddande drakar i svetsoverall?

Tack för er oro, men inte alltid är den befogad.  Man måste ha lite hopp också.  Vi kan inte låta oss låsas emot mänskligheten bara för att vi gått på ett par nitlotter i livet.
Det vore ju som om spelbranchen skulle läggas ned bara för att jag aldrig blivit miljonär. Det finns alltid en chans
…. och plötsligt händer det!

11 MarJuni -12

”Jag har nästan glömt bort hur man använder penna och papper. På vilket sätt är det nu jag skriver igen?

Mycket har hänt sedan sist. Man måste bli vis som gammal. Erfarenheterna tar ingen paus. Bara tillfälliga viljor att inte lära ifrån dem.

Vi lever ständigt på gränsen. Hela vägen är vi alla lika nära att dö och måste kämpa för våra liv. Oftast överlever vi.

 

Det finns hela tiden nya saker som vi inte förstår oss på. Varje gåta har ett eget kapitel och när man för en gångs skull tror att man har det. . . då inser man att det är dags att vända blad. Nytt kapitel igen. Nya oförstånd nalkas.

Jag har lärt mig om ångest. Någonstans i vår lämnade jag visst min ödmjukhet. Jag blev självgod och sket, rätt ut sagt, i vad folk tyckte om mig. För folk gillar mig ändå. Jag är nämligen så jävla bra och så jävla mycket bättre än de flesta andra, också, dessutom. (Jag är också så mycket sämre än alla andra och får aldrig sticka ut.)

Så har jag levt. Det slog mig plötsligt. Så vart jag inföst i min egen upplysning igen. Hela tiden tror jag att jag har det, tills jag förstår att jag också måste plocka fram och använda mina goda egenskaper för att det ska räknas. Bara för att solen lyser, blir man inte brun.

Challange accepted.”

 

 

…hittade jag nu.

04 MarThe princess, part two

Jag tyglar mig, är hämmad i min produktivitet när jag är som jag är. Jag släpper lös och kreativiteten flödar, när jag är som jag är.

Har jag blivit visare? Knappast. Lärt mig mer? Tveklöst.

Av stora beslut utvecklas vi som hastigast. Det är faktiskt ganska fantastiskt. Livet! Hur det uppenbarar sig, från och till, då och då.

Om man bara törs våga, även om det kan vara svårt som fan innan man sett själva utfallet, så känns det rätt i hela kroppen om det väl är det. Ångesten existerar bara i okunskapen. Så har det nog alltid varit..?

26 FebSnart framme?!

Ibland måste man bara få tömma ur sig. Ingen skjuts för det.

Ibland behöver man bli upplyft. När något hänger sig.

En liten detalj i den stora stygga, annars underbara världen.

15 FebNedsugen i din helvetesspiral av självömkan och ohänsyn

Förtjänar jag inte lycka? Är du dålig för mig, och jag värre för dig ändå?  Jag kollapsar, orkar inte med detta fördärv igen. Din olust sköljer undan all uns av hoppfullhet som jag tidigare haft så nära hjärtat. Nu är allt som ligger nära stora,  salta tårar – med en bestämd smak av oförmögen bitterhet. Hur kommer det sig alltid att det är jag som ska skämmas och må dåligt? Hur kan du påstå att jag går för långt, när du hela tiden bara ligger och drar dig i sängen, utan att ens verka vilja röra dig frammåt!?

14 FebI sin nakenhet

Stunden närmar sig, snart har livet tagit en radikal törn. Åt vilket håll försöker jag hela tiden att förstå, att klura ut. Stora val, stora beslut. Jag vet varken in eller ut.

I våndan vandrar jag, en annars stilla bris. Hur ska jag kunna välja? Varför måste man behöva välja, separera och särskilja, om man vill göra mycket? I en splittrad dans tangerar jag längs piren till mitt förundrade sinne.

Det paradoxala i hela min icke-uppenbarelse är en rak motsats i övrigt sinnestillstånd. Sjukt nog har jag aldrig mått så här bra! Inom mig, med mig, genom mig. Men vinden försvinner aldrig, den är högst rörlig och förflyttar sig hela tiden, the code of life. Eller? Dagens samhälle måste ha vuxit ifrån det, i sin jakt på makten. Eller inte?

Det känns som att jag so far har lyckats jävligt bra i livet. Med insikter som sådana, växer dock rädslan för att ruinera alltsammans. Ändå leker jag vidare, som ett litet barn rycks det på lite axlar, innan jag låter mitt ego dränera min, mer eller mindre, annars så överhängande ansvarskänsla. ”För jag behöver det”.

Jag har inga problem i världen. Det finns folk med problem. Jag är inte en av dem. Jag erinrar mig mottagelser ifrån livet och ödmjukt älskar jag det.

Tack!

09 JanNo Difference

I don’t know your agenda

Nor do you get mine

We’ve traveled far together

Only separated by time

09 JanAum

Man är sin egen lyckas smed och inte olyckligare än man gör sig.

Jag kan hitta tusentals saker som får mig att må dåligt, som får mig att se vad jag saknar och som inte finns i mitt liv, som jag väldigt gärna skulle vilja ha. Men snälla nån, om jag ska fokusera på det hela tiden så kommer de dåliga energierna att äta upp hela den personen som är den underbara människa som faktiskt är Jag. Folk som inte sett mitt mörker lyser upp när de ser mig, och jag ser att det är en reflektion av vad jag får dem att se. I de här människorna  speglas mitt ljus. I deras ögon ser jag hela min härlighet – och deras. Jag blir påmind om att jag ändå är en otroligt positiv person, som ser lycka i de små stunderna, som vet att mirakel händer varje dag. Hon som inte räds framtiden, skyndar ifrån nuet eller skäms för det förflutna. Hur ska de flyktiga negativen kunna hjälpa mig på något sätt, att fortsätta utvecklas till en bättre person? Det kan de inte.

Det går snabbt, att bli deprimerad, om man hela tiden slutar tänka på vad det är man har. De tankebanorna skrämmer mig på samma sätt som mitt beroende gör. Jag mår underbart, men faller pladask och vill gilla läget, om fel tillfälle banar sin väg framför mig. Det är nu vilja, styrka och disciplin kommer så väl till pass. Tur att jag har övat! :) För utan dessa tre går det inte, eller det lär åtminstone bli jävligt svårt. Nej, jag ändrar mig tillbaka – det går inte om inte dessa egenskaper tillhandahålls.

Jag står på toppen av berget och kan antingen låta den ljuva brisen svalka min varma kropp, fläktandes mitt hår och lyfta min själ till fullkomlig njutning – eller så kan jag vackla och räkna med att bli omkullblåst inom kort, för att återigen trilla långt, långt ner i historien. Ska man verkligen nöja sig med att resa sig, blåslagen och törnad – bara för att man vet att man kan? Vissa saker kan jag väll ändå låta bli att bevisa för mig själv. Jag vet att jag är stark, så jag måste inte på något sätt gräva ner mig, bara för att kunna stoltsera med att jag tog mig upp, ännu en gång. Nu är det dags att hålla sig kvar, även i de stunder som det kan kännas mer frestande att falla.

Det ÄR INTE värt det! Detta är en ny och ovan situation, men så länge jag håller blicken fixerad på min motivation, så hjälper det otroligt mycket! Då känns allting möjligt! Då känns allting så fantastiskt som det verkligen är. Prövningar kommer det att finnas gott om, för alltid. Men varje utsatt hinder är en utmaning att klara, ett läge att ta sig förbi. Om man går runt det, över, under eller välter undan hela skiten kommer att skifta i perioder, men låt det aldrig någonsin stoppa dig, vad som än händer.

Det spelar ingen roll om du inte vet vad du vill göra med ditt liv redan. Att du inte kan välja yrke eller ens inriktning. Du är ändå inte i valet och kvalet ännu. Hoppa inte över delar av dit liv. Ta allt i den ordning som det följer, så ska du se att det ordnar sig hur bra som helst. Du behöver inte oroa dig för någonting. Allt blir ändå som det ska!


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu